Lördag 2006-12-16
Inger uppe och grejade, packade, surfade, duschade kl 4.40. Kraftigt svårt att somna om. Resfeber ?? Jaaa !! Spartansk frukost. Färdiga i väntan på taxi en halvtimme tidigt. Resfeber. Javisst ! Höll på att gå på fel tåg - 07.08. Trodde först tiden var ändrad men det fanns ett tåg 07.25 också. Trött.

Det pep i säkerhetskontrollen i Kastrup. Fick tömma fickor och röntga både plånbok, pass och dagbok. Tillbringade ett par timmar i Service Air-loungen och åt en smörgås m m i väntan på flygavgången till CDG.

Charles De Gaulle - Denna helt oorganiserade flygplats får en att gapskratta. Ingen info, inga tavlor som talar om vad som gäller, vilka flighter som går vart och inga info-diskar. Ett äventyr att navigera rätt. Åka upp för att komma ner och åka ner för att komma upp. Fransoser som inte är servicevänliga. Pratade svenska och fick till sist en vägvisning på engelska. Stensäkert knep i Frankrike. Den här gången var det Inger som pep i säkerhetskontrollen. Fick röntga både pillerburk och hörselproppar. Sen var vi äntligen ombord på SA273 mot Jo-Burg.

Söndag 2006-12-17
Sovit hyfsat på planet fast vaknat till och från och vänt på fläsket. Toppen med stödstrumpor. Kände mig inte ett dugg svullen i fötterna trots 10 tim flygning.

Tandborstning och toabesök strax efter kl 5 och innan köerna började. Kul att betrakta folk. En äldre man stod i toakön iklädd randig pyjamas. Han bytte sedan om i lugn och ro på toa medan kön utanför blev allt längre och irritationen växte. Till slut bankade folk på dörren utan att han tog notis om det. Dagens skratt så här långt, kl 06.00 på morronen.

Lång kö i passkontrollen i Jo-burg och sakta gick det. Inger påminde mig om att vi faktiskt var på semester och inte hade bråttom.

17 grader och enstaka regndroppar ute. Skönt att få röra på sig lite och få lite frisk luft när vi förflyttade oss mellan flygterminalerna. Vi yrade kring på inrikesterminalen innan vi fann vart vi skulle göra av baggaget inför resan till Cape Town. Därefter slog vi oss ner i Diners-loungen.

Efter ytterligare 2 tim flygresa och 20 min i taxi kom vi fram till Saasveld Lodge som skulle vara vårt hem de närmaste dagarna. Innan dusch och klädbyte gav vi oss ut för att köpa vatten och frukt. Vi letade även något ställe att köpa en flaska vin och en whisky men dessa ställen höll stängt denna dag. Saasveld Lodge, enkelt men rent och snyggt. Restid 33 tim från hemmet.

God middag på en uterestaurang ett par kvarter från "lodgen". Sparris och lax till förrätt, lammkotletter till huvudrätt och flaska SA-rödvin för bara 342 ZAR för båda.

Måndag 2006-12-18
Frukost med ägg, bacon och korv. Vi blev sedan hämtade av Simpiwe kallad Sim - vår guide på dagens tur till Godahoppsudden m m. Plockade upp Vicky och Rob (Scotland-England från London) och Chris och Helen (från Brisbane Australien) på två andra hotell. Det visade sig att Vicky och Rob skulle åka med samma overland tur som oss och Chris och Helen med en liknade tur fast med boende i tält.

Dagens tur gick till Clifton Bay, vidare förbi Camps Bay via Holit Bay. Vi åkte sedan den gamla vägen Chapmans Peak som byggdes 1915-1920. Vi besökte Godahoppsudden för fotografering innan vi gjorde ett längre stopp vid Cape Point. Vi tog bergbanan upp och gick ner. Vackra vyer.

Sedan fortsatte turen till Simons Town där vi först tittade på pingvinerna innan vi åt Cape Seafood Curry på restaurang Sea Forth. Delikat. Färden fortsatte efter lunch till Spiers, en mycket kommersiell vingård med "allt" inklusive geparder. Vinet vi smakade var väl inte det bästa vi smakat men trevligt var det.

Efter en kort rundtur i Stellenbosch åkte vi vidare mot Franschhoek och den mer familjära vingården Anura med adress Simonsberg, Paarl. www.anura.co.za. Gott vin med ost och kex. Värdinnan satt ner med oss och berättade om vingården. Efter att ha provat diverse olika viner fick vi en visning i vinkällaren. Innan vi lämnade köpte vi både ost och vin av vår värdinna. Mycket trevligt och hela dagen var toppen. Väl hemma på lodgen var det dags att avsmaka det inköpta vinet.

Sim var en mycket kunnig och stimulerande guide. Han berättade historien varför Godahoppsudden kallas för Godahoppsudden. Han berättade om de importerade eukalyptusträden som drack 250 l vatten per dygn i detta torra landskap. Han berättade om Holländarnas ekar som planterats i Stellenbosch som växte för fort i detta klimat och som numera är fridlysta. Han berättade om Hout Bay och hamnen för reparationer och förnödenheter och om False Bay och hur den fick sitt namn när man tog fel på Godahoppsudden. När Sim frågade om GPS-en berättade vi om geocaching.

Tisdag 2006-12-19
Efter frukost blev vi åter hämtade av Simpiwe som ännu en gång skulle vara vår guide och driver. Efter att ha plockat upp två engelskor/irländskor, en schweizare och en nigerianska gick först turen till District Six. Härifrån tvångsförflyttades alla färgade av Apartheid-regimen ca 1960 och deras hus och kvarter revs av myndigheterna. Vi besökte även District Six museet, något som berörde oss starkt.

Vi fortsatte sedan turen till det som i svenskt språkbruk kallas kåkstäder men som i ZA heter townships eller ibland utvecklingsområden. Vi började i Langa, där vi besökte en lokal Community och köpte lite souvenirer. I Langa som är ett fullt fungerande samhälle bor ca 200 000 färgade. Vi fortsatte till nästa township, Bonteheuwel där det bor ca 500 000 färgade. Vi fick besöka den lokale medicinmannen, en betydelsefull man i township. Många kontraster mellan de som bodde i hus och de som bodde i skjul. De senare var oftast inflyttade från landsbygden eller andra afrikanska länder för att söka arbete.

Vi avslutade rundturen genom att besöka Khayeutsha som hyser ca 1,2 milj invånare. Här besökte vi Vickys B&B och den lokala puben. Vicky var en stolt kvinna som strålade av kraft och framtidshopp och som peppade de små att skaffa en utbildning. Hon arrangerade så att barnen fick möjlighet att komma utanför township och se att det finns ett annat liv därute. Vickys hem var exteriört en plåtlåda om än med målarfärg på utsidan. Inomhus ombonat och rent och påminde om en sommarstuga. Det fanns både el, tv, Internet och mobiltelefon. Vatten fanns i en kran ute vid gatan.

När Sim släppt av oss vid Saasweld Lodge tog vi en taxi till området Waterfront, en turistfälla utan dess like. Vi stannade vid en restaurang och delade en flaska vin till vitlöksbröd och grillad krokodil med ris, potatismos och grönpepparsås och rosmarin. Vi rundade av med en espresso och cognac. Innan vi återvände till Saasveld Lodge letade vi rätt på en virtuell cache som vi loggade på ett Internet-cafe. Åter på lodgen blev det tvätt av skjorta och ompackning av ryggsäcken.

Fantastiska upplevelser så här långt. I morron bär det av norrut på vårt stora äventyr. Undrar om det går att sova i natt.

Onsdag 2006-12-20
Vaknade allt för tidigt. Svårt koppla av i väntan på att klockan skulle ringa.

Efter frukost mötte vi Chris och Helen i dörren till Saasweld Lodge. Deras overland tour skulle börja där. Märkligt sammanträffande. Efter en kort taxitur till Green Market Square mötte vi Rob och Vicky hos Nomad Tours. Så sakteliga droppade det in allt fler. Full tur innebar 21 personer med Bruce som guide, John som chaufför och Thomas från Tyskland som tyskspråkig guide. Gruppen i övrigt bestod av en svensk familj (två vuxna, två barn), Vicky och Rob, 2 kanadensiskor (Nigera och Jamaica som födelseländer), ett holländskt par, ett äldre tyskt par, ett schweiziskt par och två nederländska killar.

Turen startade anspråkslöst med att åka till Tableview där vi tog med oss varsin tältstol till den fina sandstranden. Bruce drog grundförutsättningarna för turen och säkerhetsregler m m. Efter denna genomgång åkte vi till Woolworth för bunkring av mat och förnödenheter. Vi passade på att köpa vatten. Det blev även ett kort stopp vid en "bottle store" där vi fyllde på med några öl och ett par flaskor vin.

Färden gick sedan norrut på M7. Vi gjorde ett kort fotostopp när vi passerade Piekenierskloof passet. Vackra vyer över slättlandet i söder som vi nyligen passerat. John körde vidare norrut mot Citrusdal, en liten sömnig stad i dalgången mellan bergen. Vi delade hus med Vic och Rob och Wilfred och Innike. Efter lätt lunch, lagad av Bruce, gjorde vi ett besök på vingården Citrusdal Cellars med obligatorisk vinprovning.

Tillbaka på campen Citrus Creek blev det ett dopp i poolen trots att vattnet var ljusgrönt av alger. Bruce och Thomas lagade under tiden middag bestående av sydafrikansk kycklinggryta över öppen eld i en trefotsgryta. Bra början så här långt. Efter middagen var det social samvaro och vi försökte lära oss varandras namn. Bruce, Jean, Alma, Dirk, Thomas, Hans, Susi, Doris, Adrian, Claes, Anna, Rickard, Lena, Vicky, Rob, Wilfred, Innike, Inger, Anders, Hanam. John hade huvudvärk och hade dragit sig tillbaka och var inte med oss denna kväll.

Två myggbett.

Torsdag 2006-12-21
Bruce skulle banka på dörren 05.30 men det skedde inte. Han hade försovit sig. Vi kom oss i alla fall upp. Efter frukost bestående av mjölk, flingor, bröd som vi rostade i en stekpanna på gasolköket och pulverkaffe packade vi ihop och lämnade Citrusdal med sikte mot Namibia.

Efter 2 ½ timmes körning gjorde vi ett kort stopp för toa-besök för att sedan fortsätta i ytterligare 3 tim till Springbok där vi tankade trucken och passade på att handla vatten och snacks. Ytterligare en knapp timme senare stannade vi vid en rastplats för lunch som bestod av varmkorv och bröd. Landskapen från Citrusdal var kargt och ökenliknande och det var inte mycket att se.

Väl framme vi gränsen mot Namibia fick vi ha tålamod. Det var riktigt varmt och det tog tid att få utresestämpeln. Sedan var det en kort körning över Oranjefloden till den Namibiska sidan. Lika varmt, en ny kö och ännu en långsam hantering. När alla var ombord igen efter gränskontrollen vände John trucken och körde till sydafrikanska gränsen igen. Vi plockade upp två nya passagerare, Ron och Ryan, två amerikanare som var bosatta i Ungern.

En gång vi var i Namibia två gånger.

Vi släppte av nykomlingarna vid Namibiska passkontrollen tillsammans med Thomas och fortsatte sedan vidare några kilometer till Felix Unite en stugby alldeles nere vid floden. Luftkonditionering och kylskåp är ingen dålig lyx efter 53 mils träsmak från de obekväma sätena i trucken.

Vi njöt av en kall öl i skuggan på altanen i någon timme innan det var dags för dusch och kvällsmat. Middagen bestod av hamburgare med bröd och grönsaker. Efter måltiden var det dags för mandomsproven där Hans 70+, Bruce, Claes och John visade upp sina konster.

Städade "six pack" tillsammans med Jean eftersom hon och jag stod överst på kommenderingslistan för städning. Det gick som en dans med både vin och whiskey i kroppen.

Bruce berättade om de röda och svarta bergen och om dess innehåll av järn och diamanter och hur diamanterna spolas upp på stränderna ute vid havet. Dessa stränder är förbjudet område och personer som kommer dit skjuts ihjäl utan prut av diamantbolagets folk.

Fredag 2006-12-22
Eftersom det var frukost mellan kl 8-10 sov vi till kl 8.00. Skönt! De flesta i gruppen hade dragit iväg på en kanottur nedför floden. John trodde att det skulle bli mycket varmt på floden denna dag då vinden avtagit helt.

Efter att ha frukosterat småpratade vi med John en stund innan vi gick ner till Oranjefloden för att bada. Vattnet var minst 28 grader och vi bara låg i vattnet och njöt av tillvaron i en timme eller två. Småfisk nafsade på oss i det grönbruna vattnet. Myggbetten har blivit ordentligt stora och kliar rejält.

Tillbringade resten av förmiddagen genom att sitta på altanen och njuta av utsikten över floden och höra bruset från det forsande vattnet. Livet är bra skönt. Kanotpaddlarna återvände så småningom varma och trötta lagom till lunch som bestod av mackor och bönröra. Inte speciellt fantasifullt men mättande.

Avgång mot Ais-Ais som skulle bli nästa nattkvarter. Vi svängde av stora vägen och in på en grusväg som skulle ta oss de sista 87 kilometrarna till Ais-Ais. Efter 70 km hade vi inte sett en bil, människa eller levande varelse. Då passerade vi en familj som fått punktering på sin minibuss. När vi hade 10 km kvar svängde John åt sidan och konstaterade att vi fått vårt första "flat tyre" på resan. Vindstilla och mycket varmt. Alla försökte hålla sig i skuggan av trucken medan John och Bruce bytte bakdäck. Efter ca 30-40 minuter åkte vi vidare till Ais-Ais. Snabbstopp vid shopen följt av incheckning i våra primitiva chalets. Bodde i par med Vicky och Rob.

Snabbdusch följt av en timmes körning till Fish River Canyon, världens andra största canyon efter Grand Canyon i USA. Bruce och John släppte av oss på en utsiktspunkt. Därifrån fick vi gå ca 3 km efter klippkanten till den plats där trucken parkerats inför middagen. Väl tillbaka vid trucken träffade vi Chris och Helen. Vackra vyer över denna storslagna plats. Vi bevistade solnedgången innan Bruce serverade stekt kyckling med grönsaker och ris.

Den svenska familjen utmärker sig hela tiden - han en diva och hon en bitch fast ungarna är helt OK.

Efter middagen körde John oss tillbaka i mörker. Väl "hemma" i Ais-Ais blev det bad i den ca 30 grader varma poolen. Nästan så man blev frusen i kvällsbrisen när vi gick tillbaka till vår chalet. Potthett i sovrummet men vin och whiskey gjorde susen och vi sov ganska gott ända till dess solen gick upp.

Lördag 2006-12-23
Vi gav oss av kl 7.00 för att ta oss hela vägen till Mariental och Hardap-dammen. Landskapet var enahanda och trötta som vi var efter nattens värme och vin/whiskey började turen med en tupplur. Vi åkte samma väg som dagen innan mot Fish River Canyon innan vi svängde av Keetsmanhoop som skulle bli vårt första stopp. På vägen såg vi både strutsar, onyxer, zebror och en babian i de det vilda. Vi är verkligen i Afrika.

Efter ca 2 ½ timme nådde vi Keetsmanshoop där vi handlade snacks och dricka och där trucken tankades. Efter detta ½-timmes långa stopp åkte vi till Kookerboom Dour - kogerträdskogen. På vägen dit fick vi åter punktering på ett bakhjul. Denna gång var det höger bak inner. Medan vi tittade på de märkliga träden och en ghepard som vilade sig i skuggan och en liten pigg ödla försökte John och Bruce att få loss det trasiga hjulet utan att lyckas. Jag och Inger hittade en geocache-gömma som vi loggade utan att de andra märkte ett dugg.

Det punkterade hjulet ville inte lossa så vi fick åka vidare. Enligt John var det bara pyspunka. När vi kom till Tses var det dags igen. Luften slut och det luktade bränt gummi. Vi fortsatte ytterligare någon mil innan vi stannade för lunch och däcksbyte. Lite moln på himlen gjorde att det inte var fullt så varmt men luften stod precis still och värmen dallrade ut över öknen. Bruce och John kämpade förgäves med hjulet och det beslutades att vi skulle fortsätt sakta mot Mariental. Resan tog ytterligare knappt 3 tim.

Doris som är allergiker fick en allergisk reaktion på malariatabletterna (Malarone) och mådde skitdåligt och hade svårt att andas. I Mariental fick Doris träffa en läkare där hon fick hjälp. John fick hjälp av en lokal firma att byta det trilskande bakhjulet. Övriga av oss botaniserade i Wimpys utbud av glass och hamburgare.

Ett åskväder med blixtar, dunder och regn drog över lagom till dess vi lämnade Mariental för vårt nattläger vid Hardap-dammen. Efter att ha installerat oss i vår stuga tillsammans med Vicky och Rob satt vi och småpratade med John i väntan på solnedgången. Efter en dusch var det dags för kvällsmat bestående av korv, mos och vita bönor. Middagen avnjöts i barbeque-arean på baksidan av Bruce och Johns hus.

Potthett i rummet trots öppna fönster. Ännu en natt det var svårt att sova.

Söndag 2006-12-24 Julafton
Sovit oroligt hela natten. Vaknade av och till på morgonen. Fruktansvärt varmt inomhus. När vi klev upp varnade Rob oss för en skorpion som höll till vid ytterdörren. Vi hittade den på väggen bakom ytterdörren. Efter morgontoaletten hörde vi Vicky tjuta i högan sky. Hon hade fått sällskap i duschen av en stor skalbagge och en kackerlacka.

Till frukost bjöd Bruce på bacon och ägg. Det är ju julafton. Såg en "rock dassie", en varelse som liknade ett mellanting mellan bäver utan svans och ett marsvin. Efter frukost åkte vi "game drive" runt dammen och vi såg springbock, struts, kudu med sina spiralhorn, ett par apor i ett träd och marabustorkar. Tjatter och barnlekar störde dock upplevelsen något.

Efter ett kort stopp i Mariental fortsatte vi mot Hammerstein. Tjatter-tjatter. Nästan så det blev störigt. Vi gjorde ett par korta fotostopp på vägen. Nere i en dalgång fick vi möjlighet att titta närmare på boet som liknade ett "hyreshus" som den lilla fågeln "social weawer" ständigt och i generationer bygger till och bygger på. Coolt.

Hammerstein, mitt i ingenstans var ett trevligt ställe. Privatägt av tysken Thomas. På gården fanns den 6 mån gamla geparden Sissi som knyckte Ingers sko när vi tog ett dopp i poolen. Senare på eftermiddagen följde vi med på cat walk och besökte två geparder som levde i en inhägnad. Till leoparden i inhägnaden bredvid fick vi inte gå utan bara betrakta det vackra djuret från utsidan. Till sist fick vi besöka hägnet och träffa karkalerna eller ökenlo.

Kvällen avslutades med julsupé där baconinlindad oryx var höjdpunkten och där personalen genomförde ett framträdande och sjöng julsånger och Namibias nationalsång. En god julafton.

Måndag 2006-12-25 Juldagen
Kl 05.00 gick trucken mot Sossusvlei och Dune 45. De flesta slumrade nog till under färden. När vi gjorde ett kort stopp i Sisirem för toabesök och vatteninköp kom Bruce upp i trucken utklädd till tomte. Han har sina poänger den gode Bruce.

Vackra vyer när vi åkte djupare och djupare in mellan de höga sanddynerna. Vid Dune 45 var det skor av och pulsa i strumplästen uppför i den lösa sanden. Jobbigt så det förslog. Dynen var drygt 100 m hög så Inger och jag vände ganska snart tillbaka neråt igen.

Frukosten intogs nedanför Dune 45 medan det blev allt varmare. Efter frukost åkte vi ännu längre in mellan sanddynerna till dess vi inte fick fortsätta längre med tvåhjulsdrift. Här mötte vi guiden Boesman (bushman) från Sossub-by-foot och vi fick hoppa upp på flaket på hans 4x4 Toyota pickup. Han körde oss ytterligare några km längre in i öknen innan vi var framme.

Boesman visade sig vara en alldeles fantastisk guide med stor kunskap om öknen och dess växter och djur. Under ett par-tre timmar visade han oss runt och lät oss möta både skalbaggar, spindlar och ödlor och lät oss se spår från allehanda levande väsen. Han berättade hur sanddynerna bildats och hur landskapet förändrats genom årtusenden. Han berättade även om bushman-folket som kallades sand och som var gula i skinnet för att kunna smyga nära sitt villebråd. Detta folk ansågs i början av 1900-talet vara djur och inte människor och det var tillåtet att döda dem. Sedan 1920-talet är de helt utrotade.

På tillbakavägen stannade vi i Sesirem för lunch följt av ett besök i den 50 m djupa och 1,5 km långa Sesirem Canyon. Varmt som bara den nere i canyonen men kul att se. Området är mycket rikt på mineraler så både Inger och tyske Hans plockade med sig många "fina" stenar.

Åter på Hammerstein var Inger och jag först i poolen för att svalka av oss. Sen blev det en öl respektive ett glas vin i skuggan utanför baren. Middagen med grillat kött var en bra avslutning på en bra dag.

Tisdag 2006-12-26 Annandagen
Tuppjäkeln gol från ca kl 03.00 och hela tiden tills vi efter frukost lämnade Hammerstein och satte kurs mot Solitare, Walvis Bay och Swakopmund.

Solitare var en liten håla vid ett vägkors. Enligt Bruce fanns där södra halvklotets bästa apfelstrudel. Ett kul ställe där vi tog en kaffe och äppelkaka samt köpte bitong, torkat kött av oryx.

Nästa stopp blev när vi mitt i öknen korsade stenbockens vändkrets. Vi lät oss traditionellt fotograferas med skylten som bakgrund. Nästa fotostopp blev när vi kom till Kuiseb Pass och med sitt månlandskap och märkliga formationer. Ännu ett kort fotostopp med milsvid utsikt när vi skulle lämna bergsområdet och köra över det stora slättlandet som sträcker sig ända till havet.

Lunchstoppet var planerat till lagunen vid flamingos i Walvis Bay. Halvvägs till kusten kom vi som första fordon fram till en trafikolycka. Jeepen hade fått sladd och rullar runt. Föraren var död och sonen som kastats ut genom vindrutan var dödligt skadad medan mor och två döttrar var lindrigt skadade. Bruce gjorde allt han kunde för att rädda den skadade pojken som dog på platsen med inre blödningar och punkterade lungor. Innike och Vicky hjälpte till så gått de kunde. En läkare som passerade förbi stannade och gjorde sitt jobb.

Det kom inte många bilar förbi men alla stoppades och vi bad dem kontakta ambulans och polis eftersom det inte fanns mobiltäckning där ute i öknen trots att det bara var 25 km till Walvis Bay och civilisationen. De tre kvinnorna fick sina skador omsedda med de resurser vi hade till hands. Därefter tog vi dom med oss tillsammans med deras bagage i trucken och körde mot sjukhuset i Walvis Bay. Halvvägs till Walvis Bay mötte vi två ambulanser och de tre kvinnorna flyttades varsamt över medan vi tog hand om bagaget och körde det till sjukhuset. Det var tyst i trucken denna eftermiddag och alla var i sina egna tankar.

Vi gjorde ett kort besök och tittade på de hundratals flamingo som hölls i lagunen. Vid toabesök blev vi tilltalade av en negress som tyckte det var fantastiskt med oss svenskar och vi fick varsin kram och en önskan om "God Bless us all". Ingen var längre sugen på lunch utan vi beslöt enhälligt att köpa någon färdig mat i Swakopmund i stället.

Medan vi fick information om olika äventyrsarrangemang den kommande dagen i Swakopmund passade Bruce och John på att fixa hamburgare åt oss på Wimpys. Efter en kort rundtur i staden släpptes vi av på Villa Weise, vår blivande bostad för de kommande två nätterna. Strax efter att vi intagit vårt rum och pratat om bilolyckan fick Inger ett SMS som berättade att hon blivit mormor till en liten pojke. Hon ringde hem och förvissade sig att allt gått bra och att både mor och barn mådde fint.

I Swakopmund skulle den svenska familjen kliva av resan. Germine från Holland anslöt i stället till gruppen när vi skulle gå och få oss kvällsmat på stan. Hon var jättetrevlig och ett bra byte mot familjen. Den mest sociala i den familjen var 9-åriga Anna som ännu inte var förstörd av sina föräldrar.

Vi hamnade på Napoletana, en stimmig pizzeria men som även hade annat på menyn. Inger bjöd alla i gruppen på Champagne för att fira det nyfödda barnbarnet. Inger och jag beställde seafood platter med ostron, räkor, bläckfisk samt dagens fisk. Till detta drack vi ett torrt vitt vin.

Livet tar och livet ger - en både dålig och bra dag.

Onsdag 2006-12-27
Sovit riktigt gott i natt i dubbelsäng med ett täcke. För första gången har det varit kyligt så täcket behövdes. Frukosten bestod av kaffe, rostbröd, scrambled eggs och en korv, som Susi uttryckte det, såg ut som något hunden lagt. Såg oaptitlig ut men som var riktigt god.

Grått väder. När vi lämnade vår lodge för att gå på stan började det duggregna och ju närmare havet vi kom ju mer regnade det. Detta är minsann kontrasternas kontinent. Öken på ena sidan av lodgen och havet och staden med gröna gräsmattor och blommor på andra sidan. Alldeles dimmigt och lätt regn i staden - kontraster som sagt. Vi besökte det lokala museet som bla hade en imponerande sten och mineralsamling. I övrigt handlade det mesta museet om den tid då Namibia var en tysk koloni. När vi var färdiga med museet hade dimman skingrats och solen sken för fullt.

Vi strosade sedan runt i staden ett par timmar. Vi åt en game pizza på Kückis till lunch. Vi skaffade en riktig el-adapter, besökte en bottle store och ett Internet café innan vi trötta i fötterna återvände till lodgen och en eftermiddagslur. Vi påbörjade också malariaprofylaxen denna dag då vi kommer in i malariaområden i morgon eller övermorgon.

Bruce middag bestod av pasta med kyckling och champinjoner och vitlöksbröd. Kvällen avslutades i puben med fotografering och byte av e-mail-adresser. Skönt slippa familjen i fortsättningen.

Torsdag 2006-12-28
Andra och sista natten i Swakopmund. Vaknade med huvudvärk, något som inte händer ofta. Fick ta en magnecyl, något som händer ännu mer sällan, men det ville inte riktigt hjälpa. Efter frukost lastades "six pack" och vi liftade ner till torget. Avfärden var planerad till kl 11.00. Bruce skulle fylla på matförrådet. Vi passade på att handla lite "give away's" inför vårt kommande besök hos Himba folket. Därefter slog vi oss ner på ett café i väntan på avfärden mot Kanmanjab. Efter en stund kom servitrisen med en rund burk. Vi behövde inte öppna den direkt. Innehållet var inte farligt men när vi öppnade burken skulle vi vara försiktiga sa servitrisen. Inger öppnade burken sakta sakta och brast sen ut i ett gapskratt. Innehållet bestod av vår nota. Servitrisen stod innanför fönstret och skrattade hjärtligt åt oss.

Turen till Kanmanjab gick på den saltbelagda vägen efter havet. Sedan svängde vi av in mot landet genom öknen till vi kom till Uls där vi gjorde först stoppet. Sten- och mineralförsäljarna flockades runt oss som flugor kring en sockerbit. Hans köpte någon slags mineral efter en del prutande. Strax utanför staden stannade vi i skuggan av ett stort träd för att äta lunch bestående av mörkt bröd och bacon och löksoppa.

Naturen ändrade successivt från platt grusöken till savann och höga berg. Det var en dryg resa från Uls till Kanmanjab och vi hade alla ordentlig träsmak i ändan. Så plötsligt kom vi till ett vägkors och det visade sig vara Kanmanjab. Strax bredvid låg Oase Garni Guesthouse som skulle bli vårt nattläger. Att det var mulet i Swakopmund var visst inte så ovanligt men denna dag var det mulet mest hela dagen och det kom t o m några regnstänk strax före vi nådde fram till Kanmanjab.

Kvällen tillbringade vi runt lägerelden vid en närbelägen camping. Bruce bjöd på en sydafrikansk gryta med kött, grönsaker och ägg och till detta saffransris med russin. Kryddigt och gott. Pratade och diskuterade länge med Ryan på kvällen. Det visade sig vara en riktigt trevlig kille. John berättade om ännu en punktering på den korta sträckan från lodgen till campingen. Efteråt gick vi hem i skenet av våra ficklampor.

Både takfläkt och golvfläkt i rummet gjorde natten behaglig men natten resulterade också i ett halvdussin nya myggbett.

Fredag 2006-12-29
Vaknade vid 6-tiden och kunde konstatera att duschen bestod av 7 smala vassa strålar. Efter sedvanlig frukost avgick trucken till Himbafolkets läger. Himba är kända för att färga sina kroppar med den röda ockran. Det kändes både konstlat och äkta men vi beslutade oss för att inte ta ställning utan i stället försöka ta in så många intryck vi kunde.

Vi gick runt i byn och fotograferade och lyssnade vetgirigt på vad guiden hade att förtälja. Till sist blev vi inbjudna i hövdingens hydda. Hyddan står i öster med öppningen mot väster och den heliga elden som alltid brinner. I centrum av byn var kreaturen inhägnade och ingången till byn låg i väster. I hyddan fick kvinnorna sitta till höger och männen till vänster. Vi blev förevisad en reningsritual som kvinnorna genomför varje morgon. Vi fick också se och känna på olika bruksföremål som t ex en kudde, pil och båge, knivar, parfymburk m m.

Höjdpunkten i byn var när en av de små pojkarna kom fram till mig och pekade på vattenflaskan vi hade med oss. Han fick den av oss och rusade med glädjeskrik bort till sina kompisar för att visa upp sin skatt.

Inger tittade på det hantverk som kvinnorna hade gjort och hon valde ut ett armband m m som hon betalade 160 ZAR för. Klart överpris men det drabbade ingen fattig. Sedan valde hon ett halsband hos en annan kvinna. När jag stack en 100 ZAR-sedel i hennes hand blev hon svimfärdig och tackade inger så mycket hon kunde. Hon trodde inte sina ögon.

Efter besöket hos Himba körde vi till Oukjo för att handla lite smått och gott innan vi gav oss in i Etosha nationalpark. Efter vägen såg vi ett vårtsvin. Väl inne i nationalparken och på väg till vårt nattläger Okaukueso Resort fick vi se en hel del vilda djur som impala, zebra, giraff, koantilop, oryx, struts med ungar, koritrapp (fågel), kudu, jordekorre och lejon som var dagens höjdare.

Sedvanlig lunch och ett dopp i poolen innan vi åter gav oss ut på game drive. Återigen fick vi se lejon men också gnu och shakal. Tillbaka på campen gick vi ner mot vattenhålet och fick se noshörning. Denna dag hade vi sett två av de Big Five (leopard, lejon, vattenbuffel, noshörning, elefant) i vilt tillstånd.

Middagen bestod av kycklingburgare. Efter middagen gick vi tillbaka ner mot vattenhålet och fick se fler noshörningar men också ett par giraffer som drack. Det blev sent i säng trots tidig morgon kommande dag. Försökte oss på en geocache som var gömd nära vattenhålet men den var dessvärre försvunnen.

Lördag 2006-12-30
Klockan på 06.00. Bruce hade dessvärre gett fel tid så när jag stod i duschen 6.10 så kom Vicky och sa att vi skulle åka på "game drive" om 5 minuter. Det blev till att slänga på sig kläderna och rusa iväg till trucken. Under denna utflykt så vi flera intressanta fåglar, en slender moongoose och några shakaler. Åter på campen blev det sedvanlig frukost och så blev det till att göra klart morrontoaletten samt packa ihop för avfärd.

Färden gick österut mot Halali där vi skulle göra ett lunchstopp. Inte speciellt många djur framme förutom många zebror och springbock men vi såg även några sekreterarfåglar och örnar samt en räv, bat eared fox. Stannade ett par timmar i Halali där mesta tiden tillbringades i poolen med bränd nacke och panna som resultat.

John rattade trucken mot nästa nattläger, Namufont, även det inom nationalparken. Vi kom så småningom ut på saltslätten, Etosha Pan och Bruce berättade inlevelsefullt om den levande leran och om hur bra den är för huden vilket fick Jean att samla en plastkasse full till sina skönhetsbestyr.

Varm, lång och skakig resa innan vi nådde vårt slutmål för dagen. Behållningen var hundratals giraffer och den sällsynta mycket lilla antilopen Damara Dik-Dik. Såg även ett lejon på långt avstånd.

Inger och jag tillsammans med Hans och Susi inkvarterades i fortet. Middagen som bestod av pasta och korv smakade toppen efter denna dag.

Söndag 2006-12-31 Nyårsafton
Sovit jättegott med AC och dubbla kuddar i en skön säng. Inger hade det blött i fotänden av sängen eftersom det droppade vatten från AC'n men det hindrade inte henne att sova gott också. Vi hoppade över morgonens game drive utan ville ha lite extra sovmorgon. Kl 05.30 lämnade Hans och Susi och Inger och jag sjönk tillbaka in i sömnen timme till. Packade sedan i lugn och ro och bar iväg packningen till truckparkeringen och satte oss att vänta på de övriga.

Efter frukost åkte vi de drygt 50 milen till huvudstaden Windhoek. Asfalt hela vägen och lite trafik. Hade träsmak redan efter 1 timme. Vi gjorde ett kort tanknings- och toastopp efter ca 25 mil och efter ytterligare ca 17 mil stoppade vi i utkanten av en liten by för lunch som intogs i skuggan av ett stort träd. På andra sidan vägen låg en lokal hantverksmarknad som några i gruppen besökte. Sista etappen var bara 75 km men det var med ordentlig träsmak som vi anlände till Windhoek.

John körde in oss till centrum och stannade vid turistinfo där Bruce kort berättade om staden och dess kännetecken, kyrktornet. Vi fick även möjlighet att gå upp dit för att fotografera men det var det ingen som hade lust till utan alla ville till lodgen för att duscha och slappa efter dagens långa etapp.

Vi släppte av Dirk och Haman vid Camelion Backpackers Lodge. De skulle lämna gruppen i nästa dag men avsåg att vara med på kvällens nyårsfirande. Därefter åkte vi till vårt nattläger hos Cori Guesthouse. Inger och jag fick rum nr 9 som visade sig vara bröllopssviten med altan, TV, takfläkt och badkar. Lyxigt värre. Efter ett dopp i poolen tillbringade Inger en god stund i badet så klart.

Marcus och Bettina från Tyskland anslöt till gänget. Bruce anslog samling kl 19.00 inför kvällens middag. Ringde Micke och önskade Gott Nytt År. Den stackaren hade fått influensa och kunde inte jobba så han och Marie skulle äta smörgåstårta på kvällen. Passade på att skicka SMS till nära och kära innan samlingen kl 19.00 för transport till Joe's Beerhouse där vi skulle äta vår nyårsmiddag. Jag och Inger valde Oryx-carpaccio följt av grillspett som bestod av krokodil, zebrafilé, kudu, struts och kyckling med en flaska Pinotage Reserva till. Gott gott.

Åter vid Cori Guesthouse skålade vi i champagne. Sedan lämnade ungdomarna oss för stadens nattliv. Kvar på lodgen blev förutom Inger och jag även John, Hans och Susi, Ron och Ryan. Vi satt någon timme och surrade om Afrika innan vi bröt upp för kvällen. John berättade om utvecklingen i denna världsdel, sorgligt och positivt samtidigt. Vid 12-slaget skålade vi och lyssnade på kyrkklockorna innan var och en gick till sitt. 2007 - Ett Gott Nytt År.

Måndag 2007-01-01 Nyårsdagen
Vaknade med tungt huvud men man mår väl som man förtjänar. Frukost vid dukat bord med stekt ägg under övervakning av vår värdinna med de elaka ögonen. Alla de som varit ute på stadens nöjesställen kvällen/natten innan var hur sega som helst och flera av dem missade frukosten eller ville inte ha någon frukost av någon anledning.

Efter att åter packat våra prylar i trucken styrde vi mot gränsen till Botswana. Vi gjorde ett toastopp i Witvlei, en liten oansenlig håla med en mack och en B & B. John konstaterade att vi fått ännu en punka. Nu var det vänster inner bak. Ron föreslog att vi skulle byta namn på trucken från six pack till six flat. Varmt, hela 29 grader i skuggan.

Efter däckbytet fortsatte resan genom det enformiga landskapet mot vårt kommande nattläger Zeldas Guesthouse inte långt från gränsen. När vi åkte in på gården såg det mycket primitivt ut men det visade sig vara en riktig oas mitt ute i bushen. Stället låg vackert inbäddat bland lummiga träd.

När vi parkerade trucken konstaterade John att det åter var punktering på samma bakdäck som han bytt någon timma tidigare. Han sa med glimten i ögat att han aldrig varit med om detta och att han bara haft en punktering i år. Vi förstod skämtet och skrattade gott. John beställde nya däck via 24-timmars-service så att vi skulle ha hela och fräscha däck både på trucken och i reserv inför nästa dags långresa till Maun.

Efter traditionell Bruce-lunch såg vi oss om i grannskapet och slog oss därefter ner i skuggan utanför Baboon Bar med en kall öl respektive ett glas kall juice. Inger och jag lyckades få bröllopssviten även här. Plottrigt och osmakligt utsmyckat men det var ändå sviten. Eftermiddagen tillbringades i skuggan på altanen med Änglar och demoner av Dan Brown. Inger tog en liten siesta.

På kvällen bjöd Bruce på seafood till middag och gick sedan igenom förutsättningarna för vår tur till Okavangodeltat i Botswana. Det blev till att packa om ryggsäckarna så att vi kom ner i max 10 kg vilket är max vikt vi får ha med oss på planen från Maun och in i Okavango. Det ska bli spännande även om vi båda bävar för den långa truckresan i morgon.

Tisdag 2007-01-02
Vaknade till klockan. Eftersom packningen var avklarad föregående kväll var det morgontoalett och frukost som gällde. Frukosten som serverades var helt OK med korv och ägg och både riktig ost och riktig korv som pålägg. Gott

Avfärden mot gränsen skedde redan kl 7.00 så att vi skulle hänga på låset när gränsen öppnade på morgonen. Det blev ca 20 minuters väntan i tullen men i övrigt gick det smidigt och lätt. Hade träsmak i massor när vi stoppade i Ganzi för ett kort toa-besök. Andra etappen på 25 mil gick bättre. I Maun åt vi hamburgare på Steer's i väntan på att vi skulle åka till flygplatsen.

Flygturen med Mack Air var en fantastisk upplevelse. Det var den kortaste 45-minuters flygning vi varit med om. Tiden bara rusade. Vi såg elefanter, noshörningar, flodhästar m m. På flygfältet som var en enkel grusbana med en vindstrut blev vi hämtade av en truck som körde oss på flaket in till Seronga Mbiroba Camp där vi skulle bo de kommande nätterna.

På kvällen bjöds på afrikanska läckerheter och vi satt sedan länge och pratade med Marcus, Bettina, Doris och Thomas. Det är en kul blandning av folk med på resan. Efter en flaska vin var det dags att krypa till kojs under moskitnätet i vår enkla bungalow med väggar och tak av vass. El saknades så ljuskällan bestod av en fotogenlampa och för att läsa fick vi använda våra ficklampor. Sov som en stock till dess naturen gjorde sig påmind fram på morgonkvisten.

Onsdag 2007-01-03
Vaknade tidigt av fåglarnas morgonkonsert, Helt nya ljud mot dem vi har hemma. Duschen hade vi på utsidan på baksidan av vår bungalow och vattnet värmdes av solen. Efter frukost bestående av scrambled eggs, vita bönor, bröd och kaffe blev vi skjutsade efter skumpiga vägar en halvtimme till stranden av deltat. Här delade vi oss två och två i varsin Mokoro, kanot urholkad ur en trädstam.

Under ca 1,5 timme blev vi stakade runt i deltats vackra kanaler med blommande näckrosor. Såg en del fågel men inget storvilt. Vi landsteg för en ca 7 km lång game walk. Bruce beskrev med ett fantastiskt kroppsspråk hur vi skulle agera om en elefant eller noshörning skulle attackera oss. Vi lyckades dock inte se ett enda djur bara ett elefantkranium. Bruce som är mycket kunnig berättade om hur det var uppbyggt och hur elefanterna använder sig av huvudet. Det var och varmt, varmt så vandringen kändes lång.

Väl runt den tur vår guide visade oss blev det lunch vid stranden där vi landstigit. Lunchen bestod av spagetti och köttfärssås - Gott efter vandringen. Inger hade jätteont i sin ena fot och orkade inte äta pga smärtorna. Efter att vi avnjutit lunchen i savannens gräs stakade vi tillbaka till startplatsen och efter en skumpig halvtimme på flaket till byns truck var vi "hemma" igen.

Det blev en svalkande dusch och sedan på rygg i sängen med en god bok innan det vid sextiden var dags för en drink i baren i väntan på middag. Den bestod av lammragu, pasta, kokta grönsaker och ratatouille och en flaska rött.

Vi fick en myggspiral av Vicky och Rob. Det blev en tidig kväll och när vi gick tillbaka till vår bungalow i ficklampsskenet hörde vi ett morrande bakom oss. Inger blev skiträtt och jag slog efter ljudet med ficklampan. Det gnäggande skrattet som följde gick inte att ta miste på. Bruce som skojjade så klart. Luften kändes som ett våtvärmande omslag.

Torsdag 2007-01-04
Vaknade åter av fåglarnas fantastiska morgonkonsert. Det var underbart att bara ligga still och lyssna på naturens uppvaknande. Efter frukost var det meningen att vi skulle få besöka byn men eftersom byns truck gått sönder innebar det en promenad på ca 2 km enkel resa. Ingers fot var inte så bra så vi beslöt att stå över. Även jag hade lite skavanker (infanterield) med vattenblåsor på benen efter sömmarna på byxorna från gårdagens vandring så jag hade inte heller lust att gå speciellt långt.

Vi tillbringade förmiddagen i soffgruppen med varsin bok och vattenflaska. Tog en tupplur och drack kaffe med Bruce innan resten av gänget återvände från bybesöket, svetta och varma. Slapp eftermiddag i sängläge med en bok. Vid halvfyratiden åkte vi på ett besök hos korgmakerskan i byn. Tidsödande arbete med låg avkastning men som ändå fyller en funktion i byn.

Efter detta besök blev Inger och jag, Marcus och Bettina samt Vicky och Rob skjutsade till hamnen för att åka på en fisketur på Okawangofloden. Tiger Fish, Bram och Cat Fish stod på agendan. Vår rödnäste båtförare var mycket förvånad och besviken på att vi inte fått med oss några öl på turen. Det var en helt fantastisk kväll på floden och den höga papyrusen på land. Vi hörde ljudet av flodhästar och skrämde ett par krokodiler på flykten, den största gott och väl över 4 meter lång. När det började skymma drev vi nedströms och försökte fånga en fisk. Jag fick en liten Cat Fish men den släppte alldeles vid båten. Rob hade en Tiger Fish på kroken som hoppade över ytan för att sedan släppa även den.

När vi återvände till hamnen hade det nästan mörknat och bara 50-talet meter från hamnen låg 3 flodhästar som rörde sig mot båten när vi saktade in. Skepparen gav full gas och styrde snabbt in i hamnen. På väg tillbaka till campen tvärnitade vår chaufför och hoppade ur för att konstatera att det var en boaorm som låg i vägkanten.

Bruce skällde på oss när vi kom tillbaka en timme för sent. Han var orolig för att det skulle ha hänt oss något ute på floden, Det gick dock över och mat fanns det kvar till oss också och den avnjöt vi med en flaska rött vin. Efter maten var det dags för musikuppträdande och dans som utfördes av kvinnor från byn. Även vi blev inbjudna att delta. Representanter från respektive land fick också sjunga en sång från det landet och Inger och jag sjöng Imse-vimse-spindel med rörelser och allt och vi fick betyget "number one". Under dansen i "bastkjol" som vi alla genomförde tillsammans med byborna tog Inger något konstigt steg och fick jätteont i ena höften och låret. Både höft och fot blev lite väl mycket. Hon hade mycket ont men somnade efter att ha tagit ett par magnecyl.

Fredag 2007-01-05
Sista morgonen i Seronga. Efter en något tidigare frukost var det dags för avsked. Vi äntrade byns truck och blev skjutsade ner till hamnen. Inger fick sitta i förarhytten då hon har jätteont när hon går och står. Väl i båtarna sattes full fart uppströms. På vägen såg vi flera krokodiler, en leguan och mängder av hägrar och andra fåglar. Efter en dryg timme lade vi till i Supupa Swamp Stop där John och six pack väntade på oss.

Bruce hittade en kameleont som vi lekte med och fotograferade under en stund. När vi lämnade Supupa såg vi en typisk rund lerhydda med parabolantenn utanför men vi hann inte med att fotografera denna dessvärre. Afrika är kontrastfullt. Sedan körde vi mot gränsen till Namibia och Caprivi, en landtunga mellan Botswana och Angola. Mycket fuktigt och varmt.

Det blev en lång körning från Supupa och Katima Mulio där nästa övernattning skulle ske. Läsa bok, slumra till, träsmak i baken. Vägen byggd för snabba transporter och för att kunna ta ner flygplan under oroligheterna mellan Angola och Botswana där Sydafrikanerna hjäpte till att skydda Botswana.

Elefantvarning på hela sträckan men vi såg inga elefanter alls. Vi stannade på en rastplats mitt i bushen för lunch. Mitt i lunchen drog ett skyfall fram över oss. Vi anlände till Katimna och Zambezi Lodge på eftermiddagen. Lodgen ligger alldeles vid floden med samma namn. Ett fint ställe med AC på rummet och utsikt mot Zambia som ligger på andra sidan floden. Vi blev varnade för att gå på flodsidan av lodgen efter mörkret då det kunde finnas krokodiler och annat otyg nere vid vattnet.

Till middag bjöd Bruce på pasta al la Putanesca efter vårt recept. Ganska OK fast det saknades bacon. I vårt rum fanns bara ett moskitnät så för första gången fick jag användning för det medhavda nätet.

Lördag 2007-01-06
Sov hyfsat men det var klart trevligare att vakna till morgonljuden i Seronga än till luftkonditioneringens surrande här. Vi kikade över floden men kunde varken se flodhästar eller krokodiler. Efter en god frukost åkte vi raka vägen till Kasane. Vi passerade åter gränsen in till Botswana. Vi blev tvungna att promenera över gränsen och måste desinficera skorna och fötterna i ett speciellt bad. Trucken körde ner igenom en vätskefylld historia så att däcken desinficerades. Det handlade visst om något tidigare fall av mul- och klövsjuka som förekommit i Namibia och som man inte ville ha in i Botswana.

Milen rullade undan ganska snabbt på den raka asfaltvägen genom Chobe Nationalpark. Plötsligt bromsade John in och stannande trucken. En hel elefanthjord höll på att korsa vägen. Här blev vi stående en lång stund medan elefant efter elefant gick över vägen. Mäktigt.

Väl framme i Toro Safari Lodge i Kasane blev den en enkel lunch. När vi körde in i campen tittade alla med fasa på de chalet vi skulle bo i men det visade sig att utsidan inte speglade insidan. Det var enkelt men rent och snyggt. De flesta i gruppen åkte iväg på en Game Drive efter lunch men jag, Inger, Germin och Alma stannade kvar och tog det lugnt. Tryckande varmt och fuktigt. Efter diskning, läst lite i en bok, en timmes tupplur och dusch, blev vi skjutsade till Marine Lodge i Kasane av John. Där fick vi fick vänta någon halvtimme innan de andra som varit på game drive anslöt.

Vi delade upp oss på två båtar för en river cruise i skymningen på Zambezi-floden. Strax efter att vi kastat loss utbröt ett åskväder utan motstycke och alla båtarna vände åter mot hamnen. Vår skeppare undrade hur vi ville göra och enhälligt drog vi på oss regnkläder och bad honom fortsätta om han tyckte det var säkert. Det var ett skyfall utan dess like som höll på i ca 45 minuter innan det sakta avtog. Helt plötsligt började vi på nära håll få se flodhästar, krokodiler och elefanter som lekte i vattnet. Wow vilken fantastisk upplevelse. Dyngblöta men nöjda återvände vi strax innan mörkret till hamnen. De på den andra båten hade varit tvungna att avbryta redan efter ½-timme på grund av regnet men de var utlovade en gratis tur tidigt nästa morgon som kompensation. I väntan på John och six pack gjorde vi ett nedslag i baren. Kändes riktigt civiliserat.

Åter vid Lodgen bjöd Bruce på middag. Något hade hänt och John var på ett uruselt humör och dök inte till middagen. Efter maten gick Bruce igenom vad som gäller för Zimbabwe, deras värdelösa pengar, gränspassagen, svartväxling med mer. För fösta gången så fick vi höra att vi skulle undvika att växla pengar på banken för att vi skulle få betala överpris för den värdelösa valutan. Bruce skulle hjälpa oss med växlingen. Vi varnades också för att använda kreditkort och uttagsautomater eftersom vi då skulle bli skinnade på pengar.

Innan vi drog oss tillbaka till vår lilla chalet pratade vi en stund med Ron och Ryan om att försöka besöka dem i Budapest lite längre fram och bo på deras B & B. Ryan organiserade byte av e-post och webbadresser på alla deltagarna i gruppen. Innan vi lämnade de övriga i gruppen fick vi varningens ord av Bruce att det inte var ovanligt att krokodiler eller flodhästar gick upp till lodgen nattetid. Det är nog ingen i gruppen som kommer att gå ut utanför sitt chalet inatt.

När mörkret föll startade en magnifik grod-konsert utanför och den höll sedan på till dess det ljusnade. Fantastisk och njutbar ljudupplevelse.

Söndag 2007-01-07
Sovmogon. Vi gav oss för ovanlighetens skull inte av förrän kl 09.30. Det blev ett kort stopp inne i Kasane för valutaväxling och att plocka upp gänget som varit på flodtur på morgonen. Sedan bar det av mot gränsen och Zimbabwe. Det gick hyfsat enkelt att passera gränsen även om passkontrollanterna ställde några frågor om varför Inger och jag redan hade visum i våra pass. De andra som inte varit så förutseende som oss fick "köpa" sina visum på plats till ett högre pris än vad Inger och jag betalat.

Efter att passerat gränsen var det ca en timmes körning till Vic Falls. John tog oss på en rundtur så vi skulle kunna orientera oss. Det märktes tydlig att vi var i ett land som inte alls var så välordnat som Namibia och Botswana.

Tryckande klibbig värme. Vi fick vårt chalet på Vic Falls Rest Camp utan toa och vatten och med bara en naken glödlampa i taket. Detta var det sämsta hittills. Alla blev sura och griniga och började klaga. Några i gruppen började leta efter andra ställen att bo. När vi gick till den gemensamma duschen fanns det inget vatten och det gick inte att spola toa. Inger och jag hade tänkt stanna i 4 nätter och kände att det skulle bli pest. Vi bestämde oss för att försöka få ett tidigare flyg till Johannesburg och ta in på hotell där under en natt eller två. Om inte det skulle gå så beslöt vi att söka oss bättre boende i Vic Falls. Efter ett dopp i poolen meddelade Bruce att vi skulle få flytta till bättre hus inom samma camp. Dessa hus hade ett lite pentry med kylskåp och det fanns toa och badkar. Detta boende verkade klart bättre så vi beslutade att acceptera och bar över våra tillhörigheter.

På sena eftermiddagen var det dags för en kvällstur på Zambezi-floden igen. Maten som var fantastiskt god ingick i arrangemanget precis som all dryck. Under den drygt två timmar långa turen såg vi både krokodiler, leguaner, flodhästar och ett par elefanter som korsade floden från Zimbabwe till Zambia. Man kunde också se vattendimman över Viktoriafallet.

Kvällen var lite grann av sista natten med gänget. Men det blev en mycket trevlig avslutning på vår äventyrsresa där vi besökte fyra länder och åkte 5310 km. Tillbaka vid Vic Falls Rest Camp blev det uppbrott eftersom vi i gruppen skulle bo på olika ställen, någon skulle flyga tillbaka nästa dag, Ron och Ryan skulle över till Zambia där deras sista natt var bokad osv.

På kvällen tog vi som var kvar på Vic Falls Rest Camp inklusive John och Bruce en promenad upp till Shoestring Lodge för en drink. Där bodde Adrian och Doris. Inger och jag lämnade ganska tidigt och gick "hem" för att få en dusch och sedan krypa i säng och elda myggspiral.

Måndag 2007-01-08
Sovmorgon och sen frukost som serverades i lustakt. Bruce dök upp och kollade läget. Direkt efter frukost besökte vi British Airways kontor och köpte två flygbiljetter till Jo-burg nästa dag. Prislappen var 199 USD/person men det är det värt för att komma från denna håla lite tidigare.

När flygbiljetterna var ordnade tog vi en promenad ner till nationalparken och tittade på det mäktiga vattenfallen som har en fallhöjd på över 100 meter. Vi såg några apor i ett träd. Efter att ha fotograferat och filmat tog vi en svarttaxi tillbaka till stan eftersom Ingers höft gjorde ont. Vi passade på att äta en enkel lunch som bestod av Chicken Pancake och en öl.

Tillbaka på vid campen sa vi hej till Hans och Susi som skulle resa vidare mot Kruger park i Sydafrika. Tillbringade sedan någon timme i poolens svalka. Vi fick en del goda tips av Bruce om hotell och att-hitta-på under våra dagar i Jo-burg. Senare på kvällen gick vi som var kvar i Vic Falls för att få oss en pizza i det stora casinot som Michael Jackson skänkt till det Zimbabwiska folket. Mitt under maten gick strömmen och det blev becksvart. Efter en stund fungerade strömmen igen och vi kunde äta färdigt. Äventyret börjar närma sig sitt slut. Det regnar denna kväll.

Tisdag 2007-01-09
Sovit jättedåligt. Det kan bero på att vi ska åka iväg eller så beror det på den obefintliga kudden. Fick en ordentlig frukost med korv, köttbit, vita bönor, chips, 2 stekta ägg, juice och kaffe. Patetiskt när man vet att det inte finns mat att köpa i affärerna. Det var diskussioner om betalningen precis som föregående frukost men det löste sig till sist.

Vi packade ihop vårt pick och pack och satte oss utanför receptionen att vänta på att bli hämtade och körda till flygplatsen. Klockan blev både 11 och kvart över och vi funderade på vilken strategi vi skulle välja om den utlovade transporten uteblev. Så dök den då upp en skruttig och skramlig taxi och föraren undrade om det var vi som skulle till flygplatsen. Chauffören var mycket trevlig och pratsam och vi gav honom ordentligt med dricks.

Precis när vi kom till flygplatsen öppnade incheckningen så vi blev snabbt av med våra ryggsäckar. Sen fick det bli en sandwich med öl i väntan på avgång. Rob och Vicky och Jean och Alma var med på samma flyg. Efter 1 ½ timmes flygresa anlände vi till Jo-burg. Det var trögt i passkontrollen men så småningom var vi igenom. Vi frågade på turistinformationen och fick både råd och prislapp på taxiresa till Rosebank och hotellet Sun International som Bruce rekommenderat. Väl framme vid hotellet, som i verkligheten hette Sun Intercontinental, såg vi att det inte var något "back packer-hotell" och att vi nog inte var riktigt rätt klädda. Trots 2100 ZAR /natt beslöt vi att unna oss denna lyxen efter alla enkla ställen vi bott på de senaste tre veckorna. Senare på kvällen åt vi en lyxmiddag i restaurangen på hotellets bottenplan.

Skön dubbelsäng och luftkonditionering - Godnatt.

Onsdag 2007-01-10
På den här resan verkar det som kuddarna inte är obefintliga så är dom för stora. Har vaknat flera gånger och trott att nacken gått av. Efter dusch m m åt vi en brakfrukost för 250 ZAR innan vi tog en tur in södra halvklotets största shopping mall Sandton vid Nelson Mandela Square. Trist ställe. På väg tillbaka hotellet hittade vi en liten "Afrika-butik" där vi köpte t-shirts och lite souvenirer.

Eftermiddagen var avsatt för en tur till Soweto. Vi blev upplockade av Abe som själv kom från Soweto och som skulle bli vår guide och chaufför. Han var ca 30 minuter försenad på grund av trafiken, men bättre sent än aldrig. Efter att ha plockat ytterligare passagerare körde Abe först en tur genom Jo-burg. Vi åkte genom rikemanskvarteren, förbi Nelson Mandelas nuvarande residens, kvarteren som kallas nya Afrika på grund av alla invandrare från andra Afrikanska länder, red light district med horor, knarklangare och andra skumma element och med tomma hus med krossade fönster. Abe berättade hur de vita flyttat ut och svarta invandrare tagit över, hur hotell och affärsbyggnader lämnats tomma då ingen vill köpa eller ingen som har råd vill eller törs bedriva verksamhet i detta område. Vi fick även möjligheten att besöka en affär med sådant som en Zulu-medicinman behöver.

Efter denna runda styrde Abe mot Soweto som är en förkortning av South West Township och väl i Soweto så vältes många av fördomar på ända. Av Sowetos ca 4 milj invånare var 10 % miljonärer eller näst intill. För att få en flickvän i dessa kvarter var det minst en BMW som gällde. Barnen gick ofta på privatskolor. Sen fann de så kallade tändstickshusen med 2-4 rum och arbetarlängor som nu renoverades och byggdes om till familjebostäder. Sen var ungefär 10 % av bebyggelsen plåtskjul och i dessa bodde ofta invandrare som hyrde markplätten för en struntsumma. The good, the bad and the ugly enligt Abe.

Vi fick under Abe's guidning möjligheten att få besöka Nozi Skota, en kvinna som bodde med sina barn i ett plåtskjul. Rent och snyggt men primitivt inomhus. Nozi gav oss sin adress och ville att vi skulle skicka henne några av de kort vi tagit av henne och barnen och det lovade vi göra. Även hennes lilla oansenliga plåtskjul hade en postadress.

Vi fortsatte sedan för att se det hus där Nelson Mandela bott innan han blev fängslad. Ett så kallat tändstickshus. Området kallades numera för Jo-burgs Beverly Hills och det gick 13 lyxbilar på ett dussin i dessa kvarter. Vi fortsatte sedan till Hector Petersen -huset, byggt till minne av den 13-årige Hector som sköts ihjäl av polisen under en demonstration i Soweto 1976 under Apartheidtiden. Härifrån var det raka vägen tillbaka till vårt lyxhotell.

Under eftermiddagen kom ett åskväder förbi och när Inger titta på blixtarna som korsade himlen blev hon full i skratt när hon fick syn på en skylt på ett hus ca 300 meter bort, Sun International Hotel. Det var där Bruce rekommenderat oss till att bo. Snopet men det är ändå rätt OK på det hotell vi bor på. Avslutade kvällen med en middag i en av hotellets restauranger.

Packade om bagaget inför morgondagens hemresa.

Torsdag 2007-01-11
Hemresedag men först skulle vi på en halvdagstur till Pretoria, mandelblommens stad, när vi ändå var i närheten. Henry, guide och chaufför, plockade upp oss 8.30 för en tur till Pretoria. Vi var hans enda passagerare så vi var snabbt på väg. Mellan Jo-burg och Pretoria var det nybyggda industri- och handelsområden och nybyggda villor hela vägen mellan de två städerna tyder på en kraftig ekonomisk tillväxt.

Första stoppet blev vid nybyggarmuseet som hedrade de nybyggare som flyttade från Kap-provinsen och inåt landet. En märklig plats. Efter museet var det dags att besöka Kruger-museet som var inrymt i det hus där Kruger bodde under sin tid som president. Intressant att få lära lite Sydafrikansk historia. Vi stannade för ett fotostopp och en promenad på Church Square. Abe berättade utförligt om det gamla ståtliga byggnaderna runt torget. Vi gjorde även ett halv-stopp utanför en gammal och för länge sedan stängd synagoga. I denna byggnad hölls Nelson Mandela fången en tid innan han skickades till fängelset på Robben Island utanför Cape Town.

Det sista stoppet i Pretoria gjordes utanför regeringsbyggnaden med sina vackra trädgårdar. Abe berättade att regeringen håller till i Pretoria, parlamentet i Cape Town och justitiedepartementet i Blomfontain.

Tillbaka på hotellet blev det en dusch innan vi checkade ut från hotellet och tog en taxi till flygplatsen. Det var med blandade känslor om vi ville åka hem eller inte men det var bara att konstatera att vårt livs resa var över. Vi tillbringade sedan ett par timmar i Diners loungen innan det var dags att borda flygplanet som skulle ta oss hem igen.

Fredag 2007-01-12
Det kändes som en lång resa till Paris även om jag sovit till och från. Ledbruten blir man ju för att inte tala om hur ofräsch man känner sig efter en 11-timmars flygning. Ingen herre i pyjamas på denna resa vad vi kunde se. Paris CDG är en skitflygplats, helt ologisk och utan information. Denna gång sprang vi dock ihop med en levande info-tavla. Det var en trevlig kille med en info-knapp på sin kavaj som både talade bra engelska och som var mycket serviceinriktad och hjälpte oss att hitta rätt. Sen var det ju det där med upp och sedan ner för att kunna checka in på flyget till Köpenhamn. Suck - vilken skitflygplats.

Vi tog varsin slät kopp kaffe och fick betala nästan 6 EUR. Snacka om "rip off". Vi väntade sedan ute vid gate på att planet skulle gå. I säkerhetskontrollen fick Inger ta av sig skorna och de rotade igenom hennes handbagage också. Jag gick rakt igenom utan problem den här gången. Dessa kontroller känns inte utan orsak ganska slumpmässiga. Väl på SAS-flyget fanns det ingenting att äta. Man skyllde på att det blåste för mycket i Köpenhamn så att man inte kunde lasta ombord maten. Det blev en liten flaska rödvin och mandlar för att stilla den värsta hungern. SAS förnekar sig aldrig.

På Kastrup blev det en pölse och en öl i väntan på tåget som skulle ta oss hem till Kalmar. Inger var jättetrött och längtade hem. Jag kände stress, som jag inte känt de senaste tre veckorna. Här var det inget Afrikatempo där folk gick sakta eller bara kunde sitta ner och se tiden passera, nej här sprang folk fram och tillbaka som yra höns. Det är inte utan att vi båda längtar tillbaka till Afrika och dess mer humana livstempo. Det var någon som sa innan vi gav oss av att Afrika sätter sig i hjärtat och vi är båda beredda att hålla med. Afrika har något som vi Européer inte har men som vi skulle behöva.

Dra dig inte för att skicka ett e-mail om du har några frågor ...

- andersmoller(snabel-a)telia.com