Under de senaste 4-5 åren har jag och Anders Engdahl från Stora Forsa, Sjöhamra haft sporadiska e-post-kontakter om vrak i Vättern och speciellt i nordöstra delen. Det hela började strax efter att jag och Janne varit i Kärraviken vid Västeräng och tittat på och fotograferat det vrak som ligger där. Anders Engdahl tog då kontakt och upplyste om att det var mest troligt att det är slupen Lisa som sjönk 1832 som vi besökt. Efter detta tillfälle har vi haft kontakt med varandra ett par gånger per år och utbytt information om vrak i Vättern.

I mitten av 1700-talets skapade bönderna i Harge by i Hammars socken denna båttyp som kallades råbock men också "hargepese". Namnet råbock kommer från seglets utformning. Båtarna var utan däck och hade bara ett litet kabelgatt i fören och en kajuta i aktern. Lasten var ofta "limsten" (kalksten) från Harge som fraktades till masugnarna runt Vättern. En råbock hade måtten ca 65 fot x 20 fot m och lastade ungefär 70 ton. Med full last var fribordet endast ca 40 centimeters. Det gick inte att kryssa med en råbock men de länsade friskt undan i förlig vind. Under senare delen av 1860-talet minskade efterfrågan av frakter och råbockarna såldes som pråmar eller riggades om till slupar. Till hösten 1871 hade råbocksflottan krympt till fyra fartyg, Styrbjörn, Elgen, Norden och Snäckan. Första advent 1871 var dessa fyra tillsammans med slupen Orion på väg från Jönköping till hemmahamnen i Harge. Man ankrade på nordsidan av Stora Röknen för att stanna över natt. Vinden ökade till storm och det snöade. Trots att man kapade masterna drev minst två iland i den starka vinden. Enligt osäkra uppgifter gick slupen Orion och tre av råbockarna till botten medan Elgen (som senare döptes om till Ricktor) gick fri från land och drev ner i sundet mellan Stora och Lilla Röknen. Det finns inget dokumenterat från tiden för haveriet men det finns osäkra uppgifter som anger att Styrbjörn och Snäckan skulle ha bärgats och satts i fart igen.

I samband med att sommarens semester började närma sig hörde Anders av sig igen. Den här gången undrade han om jag kände någon som kunde mäta upp de tre vraken på norra sidan av Stora Röknen. Ett av syftena var att Yngve Malmkvist, som bl a skrivit boken De seglade på Vättern, också bygger modeller av båtar och var mycket intresserad av de verkliga måtten och eventuella detaljer. Efter ett telefonsamtal till Bernt i Forshaga erbjöd vi oss att göra uppmätningarna. Sista veckan i juli sammanstrålade vi i Bastedalen. Vinden var svag och vi beslutade att ta en tur till haveriplatsen och undervattensfotografera vrakresterna och som förberedelse till själva mätningen. Själv hade jag läst både Yngves bok och Råbockarna från Harge av Gunnar Samuelsson för att vara förberedd. I den senare angavs att det fanns tre vrak på platsen. Detta intygade Anders som tittat på vraken från sin båt genom en undervattenskikare.

Anders båt var tungt lastad med fyra personer och två dykutrustningar gick från Bastedalen till Stora Röknen. Anders släppte iland mig och Bernt precis innanför vrakresterna. Bernt var utrustad med UV-kamera och jag skulle leta efter detaljer som Yngve berättat om. Vidare skulle jag göra en översiktsskiss över vraken som vi kunde ha till grund inför de kommande dagarnas mätningar. Bernt och jag gled ner i det klara vattnet och ner till vrakresterna som ligger på 4 meter djup. Efter att ha skapat oss en första överblick kunde Bernt och jag konstatera att det sannolikt bara rör sig om ett vrak. Vi fann en botten och en styrbords skrovsida på första stället och ca 75 m längre åt sydost ligger en babords skrovsida. Vraket är ganska nedbrutet men det är ju inte så konstigt efter att ha legat där i 126 år. När batteriet i Bernts kamera tog slut avbröt vi dykningarna och lastade våra prylar i båten igen.

Kvällen blev sen innan vi var tillbaka i Bastedalen. Vi avslutade kvällen med te och macka och jag passade på att göra en första skiss över vraket. Vi tittade även på bilderna Bernt hade tagit. Den följande dagen blåste det så pass kraftigt att vi var tvugna att stanna kvar iland men vi hoppades prognosen från SMHI skulle stämma och att det skulle mojna framåt kvällen. För att fördriva tiden gjorde vi ett besök i Kinaparken i Bastedalen. Vinden höll i sig under kvällen så ingen dykning då heller. En viss rastlöshet spred sig i gänget. På kvällen sa väderprognosen att det skulle vara lugnt på morronen men att vinden skulle öka vid lunchtid. Vi beslöt därför om tidig avgång från Bastedalen. Efter frukost körde vi ner till hamnen och och drog på oss dykdräkterna och gjorde oss beredda att lasta båten. Medan vi klädde oss märkte vi hur vinden mycket snabbt ökade i styrka. Anders körde ut till gattet för att titta hur det såg ut ner mot Stora Röknen. Båten slog rejält i vågorna ute i gattet. När han kom tillbaka in till hamn kunde han berätta att hela sjön var skummande vit. Då SMHI's prognoser talade om starka vindar även de kommande dygnen så vi beslutatde oss enhälligt för att avbryta projektet. Yngve trodde sig ändå kunna rekonstruera en råbock med hjälp av Bernts bilder och mina skisser så nu väntar vi spänt på att få se vad han har åstadkommit.