Från oktober och framåt ett par månader är det inte ofta som det är så pass svaga vindar att det går dyka i öppen sjö på Vänern. Även med en rejäl båt kan det bli ganska obekvämt i Vänerns krabba sjö. Blir det bra vindprognoser så gäller det att ta tillfället i akt. Dessvärre är SMHI's prognoser för Vänern inte speciellt tillförlitliga. På deras tjänst Båtwebben så anger man Naven som observation för Värmlandssjön men Naven ligger i Dalbosjön och dessutom på så nära fastlandet att den skärmas av från alla vindar mellan SV över S och mot NO så den är inte att lita på. För Dalbosjön anges Pålgrunden och det är väl bättre. Ska man veta vad det blåser på Värmlandssjön så kan det vara idé att kolla upp Klackens fyr som har en vindmätare och som går att läsa av via internet eller mobiltelefon med WAP.

Yrkesfiskarna i Vänern hittar då och saker på botten som tyder på att det kan vara skeppsvrak och dessutom har Vänermuseet i Lidköping i samarbete med Marinen under sommartid svept stora ytor med sonar för att kartlägga botten och för att försöka hitta ännu fler av Vänerns vrak. Förutom dessa som i sin yrkesövning får indikationer på vrak så är det flera sportdykare och andra amatörer som letar de vrak som ännu inte återfunnits. Jag är en av dessa amatörer. Jag har många gånger frågat och diskuterat med andra som har samma intresse. En av de amatörer som har mycket kunskap är Klas från Götene som under ca 20 års tid sökt i arkiv, dykt och letat vrak på Vänern och även i Vättern.

Jag hade på olika vägar kommit över tre positioner på tänkbara vrak och som kunde stämma överens med förlista fartyg som ännu inte är återfunna. Klas och jag beslutade att gå ut och undersöka dessa positioner med hjälp av hans ASDIC Sonar, som egentligen är avsedd att lokalisera och följa fiskstimm med, och med ekolod och om det såg intressant ut även försöka dyka på det. Tillfället vi väntat på kom i början av oktober då vindarna mellan två lågtryck på Vänern under en dag skulle ligga på 1-3 m/s. Jag packade mina dykprylar och körde de 34 milen upp till Götene dagen innan för att vara på plats så vi skulle kunna kasta loss tidigt på morronen.

När det började ljusna åkte vi ner till hamnen i duggregn och dimma och lastade ombord våra dyksaker och lite mat för en dag på sjön på Annica som båten heter. Den här båten är en före detta fisketrålare som blev nerseglad av ett lastfartyg i slutet av 1970-talet varvid ägaren omkom. Annica blev återfunnen efter 22 år och Klas var den förste som dök på vraket efter att det hittats. Så småningom fick han även äganderätten till det och bärgade det till ytan. Efter omfattande renovering av både båt och maskin är det åter en användbar båt som numera inte används för fiske utan för dykning och vraksökning.

När vi kastade loss började dimman så smått att lätta även om regnet höll i sig. Av positionerna som vi skulle undersöka låg den ena norr om Klasgrundets fyr i Dalbosjön och de andra två i Kinnevikens mynning i Värmlandssjön. Vi beslutade att ta den som låg längs bort först. Efter knappt två timmars gång kastade vi ankare strax innanför Naven för att koka kaffe och ta oss en smörgås innan sökandet startade. Vi kunde se vita bränningar runt de yttre skären mot Dalbosjön och när vi passerade ensfyrarna Västra Eken blev vågorna snabbt större och det rullade ordentligt. Det var bara att vända om. Det går inte att söka vrak om man måste klamra sig fast hela tiden för att inte ramla omkull.

Eftersom det hade varit betydligt mindre vågor i Kinneviken så beslöt vi att försöka kolla dessa två positioner i stället. Allt eftersom tiden gick så gav sig regnet och solen tittade fram och vinden mojnade. Sjön var betydligt lugnare och trevligare på den östra sidan av Stor Eken. Efter att ha snurrat runt ett tag på den första positionen kunde vi se att det med största sannolikhet inte var ett vrak. Den andra positionen gav ett annat eko som kunde vara ett vrak men som nog sannolikt är en klippa eller grusås. En tur till och med annan mätutrustning kanske kan ge svaret på denna fundering.

ASDIC Sonar, skrivande ekolod och en bärbar PC med sjökortsprogram var den tekniska utrustningen vi använde.

Allt eftersom dagen gick så mojnade vinden och vid lunchtid var det nästan stilla. Vi beslöt därför att återigen gå till positionen norr om Klasgrunden och undersöka om det kunde vara ett vrak. Enligt sjökortet skulle djupet i området variera mellan ca 15-35 meter men när vi närmade oss platsen var där över 50 meter djupt men så sluttade botten uppåt igen mot 40-45 meter. Så plötsligt fick vi ett mycket markant eko som stack upp 3-4 meter från botten på ca 40 meters djup. Klas var dock skeptisk till att det verkligen var ett vrak så vi körde över ekot i en dryg timmes tid från alla möjliga väderstreck för att utröna storlek och utseende. På bildskärmen till sonaren såg det ut som ett vrak men på ekolodet som en stor rektangulär klippa med nästan lodräta väggar. Vi kunde inte bli riktigt kloka på vad det egentligen var och djupet var också lite i största laget för oss sportdykare. Vi beslöt att be en yrkesfiskare från Spiken att köra över stället med sin trålare och försöka med sina instrument att utröna vad det är.

Efter gott och väl 8-9 timmar på sjön vände vi åter stäven mot öster. På hemvägen ville Klas kolla vilket eko som vraket Atlantic vid Carlosgrund skulle ge på sonaren. Vraket som är av trä ligger mellan två klippor och kunde vara svårt att se med den typ sonar som vi använde. När vi väl kom till den position där Atlantic skulle ligga så var det inga större problem att med ekolodet se på var hon låg men med sonaren var det inget klockrent utslag utan det var mest berget som framträdde.

När vi sedan satte kurs mot hamnen i Hönsäter i skuggan av Kinnekulle berättade Klas att han för många år sedan dykt på en liten kalklastad slup som låg på drygt 30 meters djup utanför Stora Eken. Han hade dock ingen GPS-position utan bara enslinjer att gå efter. Eftersom detta vrak låg ganska nära den plats vi var så föreslog jag att vi skulle försöka hitta det innan vi vände hemåt. Klas styrde upp båten i sina enslinjer och när vi väl var framme på rätt plats dröjde det bara några minuter till dess ekot visade sig i skärmen. Vi sparade en GPS-position ifall vi skulle vilja åka tillbaka.

När skymningen föll höll vi kurs mot hemmahamnen. Radarn sattes på och i totalt mörker anlände vi till kajplatsen i Hönsäter, trötta efter massor av frisk luft och solsken och dryga 12 timmar ute på Vänerns vatten.

När skymningen sänker sig över Vänern kan man i radarn se Kinnekulle rakt fram och hela Kinneviken till höger.