Jag hade inte dykt i Vänern sedan hösten 2003 eftersom jag varit tvungen att arbeta hela förra sommaren men när jag åkte upp till mina vänner i Karlstad var det med stor längtan efter att åter få dyka i Vänern. Nu är ju Vänern lynnig när det gäller vindarna och som välkänt är så är ju SMHI's observationer för Värmlandssjön helt obefintliga då SMHI bara har mätstationer på Naven och Pålgrunden som båda ligger i Dalbosjön. När vi kikade på vindprognoserna och sjörapporten såg det ut som om det skulle kunna bli hyfsade dykförhållanden även om SMHI hotade med regnskurar.

På fredag morgon var det 0 m/s vid Klacken fyr så det beslutades att vi skulle titta till vårt eget vrak ångaren Eva. Vi sjösatte min RIB i Lillängshamnen i Skoghall plockade ihop våra dykpaket. Nu började det gå troll i sakerna. Trots ganska nylig service så vägrade båten starta men efter någon timme då vi skaffat startspray och ett annat batteri gick den igång. Då inträffade nästa problem. När jag startade ekolodet så startade det uppför att efter 10-15 sekunder stänga av sig igen. Alla kablar var OK men jag började misstänka att felet uppstått då jag bara ett par dagar tidigare uppdaterat programvaran i ekolodet. Vi beslöt enhälligt att vi skulle försöka finna Eva utan ekolod och i stället dragga fast med vårt dykankare.

Vänern visade verkligen sin bästa sida, solen sken och det var helt spegelblankt utomskärs. Redan på första försöket att hitta vraket högg ankaret fast precis där GPS-en visade 0 meter kvar. Anders som ville filma bildade par med Bernt medan jag och Janne stannade kvar i båten. Efter en knapp timme kom Bernt och Anders upp och det var min och Jannes tur att hoppa i. Då upptäckte jag att mitt viktbälte låg kvar i bilen. Vi hade inte tillräckligt med bly i båten så vi återvände till hamnen igen. Efter fika åkte vi tillbaka ut till vraket så Janne och jag fick ett en-timmes dyk på madammen.

Fram på fredagskvällen ökade vinden och på lördag morgon blåste det på tok för mycket för att vi skulle kunna gå ut och dyka säkert i Vänerns krabba sjö. Efter lite krigsråd beslöt vi att åka till den gamla hamnanläggningen Borgvik. Enligt en representant på hembygdsföreningen i Borgvik hade man dumpat "järnvägsvagnar",så kallade rallvagnar, i sjön när man la ner bruket. Hamnen som ligger Grumsfjorden, en djup vik med förbindelse till Vänern, var tidigare en väl trafikerad utskeppningshamn för tackjärn och andra järnprodukter som tillverkades vid bruket. Hamnen hade varit livligt trafikerad av kanalångare som var destinerade både till andra svenska hamnar men också utländska. Det som minner om hamnen idag är våghuset där järnvågen stod och några ruttnande dykdalber och träskoningar mot land där den långa kajen en gång fanns.

Borgviks herrgård, jag och Bernt rekognoserar vid den före detta järnvågen och en rallvagn liknande de som vi skulle leta efter.

Efter att ha pratat med några av de fastboende lade vi upp vår sökplan. Medan vi plockade ihop dykpaketen och bytte om hade ryktet gått i byn och det började samlas folk på stranden. Alla höll tummarna för att vi skulle hitta de dumpade vagnarna och hade förhoppning att kunna bärga någon eller några vagnar till det lilla museet i Borgvik. Efter ca 1 timmes sökande hade vi ännu inte funnit några vagnar utan bara mängder av stock, rester av kajen, en stor mjärde, några rälsar, härvor av rostiga kättingar och ståltråd, två ekor som troligen används till timmerflottning, en kastrull och en massa annat skrot. På sista svepet ute vid änden av den numera obefintliga kajen simmade Janne rakt på resterna av en stenkista och vid sidan av stenkistan låg resterna av flera vagnar. Dessvärre saknades både hjul och hjulaxlar historien om vagnarna var i alla fall sann. Hembygdsföreningens representant blev mycket glad åt fyndet och åt att nu fått veta var vagnresterna låg.

Söndagen bjöd på regn och blåst med prognos att vinden skulle mojna framåt kvällen. Dagen ägnades åt att byta propeller på Bernts båt Hajen, som han kör kommersiella dykturer med på Vänern under namnet Älvvillans Vrakdyk, och till att laga min dyklampa som slutat fungera under dykningarna i Borgvik.

På måndagen var det goda vindutsikter och solen sken från i stort sett klar himmel. Vi lastade Bernts båt och gav oss av de ca 18-20 distansminuterna till Lakholmens fyr. Vid ett skär strax söder om fyren förliste slupen Lydia den 23 april 1911. Lydia var på resa mellan Hällkis och Kristinehamn med last av 315 fat cement då hon i tjocka och halv storm grundstöter. Dagarna efter haveriet bärgade man segel, rigg, ankare, kättingar och inventarier. Jag och Anders gjorde första söksvepet och hade efter 75 minuter bara hittat ett par järnbalkar nedanför grundet. Strax innan Anders och jag skulle avsluta vårt dyk hörde jag ettn dovt "POFF" och så slocknade min lampa. Den hade blivit vattenfylld och halogenlampan hade exploderat inne i lamphuvudet. När jag och Anders kommit upp i båten var det dags för Bernt och Janne att fortsätta söksvepet. Efter knappa timmen kom dom upp igen utan att ha funnit mer än ytterligare ett par järnbalkar. Efter fika på medhavd matsäck återvände vi till hemmahamnen igen helt på det klara med vart vraket inte låg. Nåja … Vi får väl fortsätta söka nästa sommar.

När vi tittade ut på tisdagsmorgonen var det helt vindstilla och lite dimma. När vi lastade båten skingrades dimman så sakta. Dagens dykmål var dels att kontrollera ett "mystiskt" eko som Bernt hade sett på ekolodet några dagar tidigare, dels att besöka resterna efter ångaren Ingeborg, eventuellt dyka på resterna av motorskonaren Gustaf för att sen avsluta med vrakresterna efter "kaféskutan" Sonja. Anders kunde inte följa med denna morgon så vi var bara tre i båten. Janne och Bernt gick ner för att undersöka det "mystiska" ekot och fann att det bara var en spetsig bergklack som stack rakt upp. Efter lite snurrande vid Fiskmansgrundet kastade vi ankare på den plats som Ingeborg ska ligga på. Åter hoppade Janne och Bernt i vattnet men de kunde inte hitta några vrakrester. Efter en senare kontroll visade det sig att vi hade haft fel position i GPS-en och därför hamnat ca 100 meter fel. Ingeborg grundstötte den 11 november 1911 och blev i stormen sönderslagen på grundet.

Drottninggrundets fyr på inseglingen till Karlstad och ostpricken vid Fiskmansgrund där Ingeborg strandade i november 1911 och nedan Janne och Bernt mår gott efter dyket.

Vinden hade nu börjat öka och eftersom att det dels var osäkert om vi verkligen hade den rätta positionen till Gustaf och att skäret där Gustaf strandade är väderkänsligt så beslutade vi att hoppa över Gustaf för den här gången och i stället dyka på Sonja på hemvägen. Bernt körde båten och släppte mig och Janne i närheten där vraket ska ligga och det dröjde bara några minuter så fann vi resterna av den nu mycket sönderslagna skutan. Janne och jag botaniserade en stund bland plankorna innan vi avslutade dyket. Sonja hade under sina sista år fungerat som ett kafé men kaféet hade slagit igen och officiellt skulle skutan på senhösten 1978 bogseras till Åmål då hon sprang läck och sjönk. När vi återvände till hamnen och lastade ur våra prylar ur båten visste jag att de planerade dykdagarna var slut och att semestern höll på att ta slut och att det var dags för mig att återvända hem till Kalmar. En tröst är väl att det "bara" är 11 månader till nästa semester.