Det känns lite märkligt att dykare i klubbar och dyksällskap runt Vänern inte har förstått vilken fantastisk bra dykning som detta innanhav erbjuder. Nej, säger man "dyka i Vänern" så tittar dom bara på en som om man inte vore klok. Det går väl inte att dyka där heller !? Det är Västkusten och räkna krabbor som gäller för dessa dykare men de vet faktiskt inte vad de går miste om.

En lördag i september när vindprognoserna visade att det skulle bli svaga vindar på Vänern beslöt vi oss snabbt för att ta en tur ut till ångarna Theodor och Sture som ligger mitt ute i öppen sjö i Dalbosjön i Vänern. Med på turen var förutom mig och Bernt även Jan, Jakob, Dan, Johan, alla medlemmar i Karlstads Dykarklubb och dessutom Janne, potentiell medlem och sist men inte minst Micke som precis som vanligt var vår skeppare. Eftersom Karlstad Dykarklubbs nya båt saknar ekolod och GPS så krävdes det att även använde min RIB som är bättre utrustad för vrakdykning. Utan ekolod och GPS är det helt omöjligt att hitta vraken på de enorma vattenvidderna. Det är inte så gott om trailerramper på Dalslandssidan av Vänern så vi fick sjösätta i Sunnanå utanför Mellerud. Det var helt vindstilla när vi anlände till Sunnanå men samtidigt låg dimma över vattnet. Efter sjösättning och lastning så körde vi de 12-13 distansminuterna ut till de båda vraken som bara ligger en knapp sjömil från varandra.

Med hjälp av GPS-en fick Micke, efter lite snurrande på platsen, ganska snart ett klockrent eko på Theodor även om den position vi hade i GPS-en låg en bra bit vid sidan om. Klubbens båt ankrades upp medan RIB-en sakta snurrade runt dykplatsen. Indelningen i dykpar och planering hade vi gjort redan i land så att efter att vi släppt en boj med nedstigningslina vara det bara att hänga på oss dykarutrustningen. Precis när jag rullade baklänges över båtkanten kände jag hur midjeremmen på mitt remställ gick upp. När jag försökte fixa detta konstaterade jag att spännet i plast hade gått sönder. För mig var bara att kränga av mig luftpaketet och kravla mig upp i båten igen och göra Micke sällskap medan de andra genomförde dyket.

Theodor som hade hemmahamnen i Haneström, var den 12 december 1924 på resa från Borgvik till Göteborg med last av gruvstöttor (pit props). I hård västlig vind vattenfylldes Theodor och kantrade och sjönk cirka 4,5 sjömil nordnordost om Hindens revs lysboj. Det blott 17-åriga kokerskan blev instängd och följde Theodor till botten medan övriga tio besättningen räddades av ångfartyget Wänern. Theodor byggdes på Sjötorps varv år 1906 i trä på järnspant med måtten 30,56 x 7,02 x 3,1 m och utrustades med en ångmaskin på 80 hk från Torskogs Motorverkstad. Vraket som återfanns 1989 av nuvarande ägaren. Vid de första dykningarna visade man respekt för den döda genom att inte öppna dörren till den hytt där hon befann sig den ödesdigra dagen. På uppmaning av de efterlevande släktingarna togs senare de kvarlevor av som hittades i kokerskans hytt upp och begravdes i vigd jord. Fynd från vraket visas på Vänermuseet, Lidköping.

Efter dyket åkte vi tillbaka in till Sunnanå hamn för att byta luftflaskor, byta spänne på mitt remställ och få lite mat i magen. När vi ansåg att vi hade fått tillräckligt långt ytintervall ställde vi kursen mot Stures viloplats. Vänern låg fortfarande stilla, dimman hade lättat och solen började bryta igenom molntäcket. Det var nu åter sju förväntansfulla dykare som såg fram mot ännu ett bra dyk. När vi hade hittat vraket, ankrade upp båda båtarna bredvid varandra och gjorde oss i ordning för dyket. Sakta gled vi ner i det ganska mörka vattnet och helt plötsligt såg vi Stures kommandobrygga framträda. Sikten var gott och väl 5 meter och det gick att se från reling till reling. Även en del ljus från ytan trängde ner och det gick faktiskt att se med lampan släckt. Efter att ha undersökt detta nästan orörda vrak var det dags för oss att återvända till ytan. Dan och Johan bara log fånigt då vi kom upp. De hade simmat in i vraket och sett skor stå på golvet, kläder i en garderob, grytlocken som hängde på väggen i kabyssen och fickuret som hängde i sin kedja på en krok på väggen. De var helt euforiska över detta välbevarade vrak.

Nöjda dykare efter ett besök på Sture. Bilden överst till vänster visar Bernt, Jan, Dan och Johan och till höger Janne. De undre bilderna Jakob och vår skeppare Micke och längst till höger mig.

De allra flesta av de båtar som trafikerade Vänern blev mycket långlivade och råkade sällan ut för några större missöden. Ett undantag som dock inte krävde något människoliv, men ändå var nog så dramatiskt för de inblandade är ångfartyget Stures förlisning i Dalbosjön. Ångfartyget Sture var byggt 1915 på Torskogs varv och hade måtten 31,07 x 6,8 x 3,7 m. Ägare var Billerud och fartyget var enligt Billeruds dokument år 1924 värderad till 125 000 kronor.

Ångfartyget Sture hade hemmahamn i Säffle och gick huvudsakligen i trafik mellan Vänern och olika hamnar vid Kattegatt, Nordsjön och Östersjön. Den 16 november 1936 avgick Sture från Slottsbron vid middagstiden med last av 430 ton silkesmassa som var destinerad till Göteborg. Enligt vad befälhavaren, sjökapten Sten Ljungström, senare uppgav verkade allt normalt ombord. Vid 22.30-tiden på kvällen befann man sig i närheten av Hindens rev. Plösligt och utan förvarning började fartyget att få slagsida som snabbt förvärrades och efter bara någon minut var den 30 grader. Av besättningen var fyra man i tjänst medan de övriga sju låg och sov. De vaknade emellertid och kom snabbt upp på däck i bara nattdräkterna. Sture hade då fått så kraftig slagsida att livbåten nådde vattenytan trots att den fortfarande hängde i dävertarna. Skyndsamt hoppade man i livbåten, men då fyra man återstod så befarade man att Sture skulle kantra vilken sekund som helst så man kapade snabbt linorna som livbåten hängde i och rodde undan från fartyget. De kvarvarande fyra av besättningen blev då tvungna att kasta sig i det kalla vattnet och simmande försöka ta sig ifrån den sjunkande ångaren. En efter en plockades de upp i livbåten och knappt hade den sista plockats upp innan Sture gjorde en överhalning och försvann i djupet. Allt skedde inom loppet av fyra-fem minuter.

Det blåste mellan fem och sju meter per sekund från nordost och det regnade så det blev en svår natt speciellt för de sju som bara hade nattklädsel på sig. Man försökte hålla värmen genom att ro, men det hjälpe inte så värst mycket då vågorna dessutom då och då slog över den djupt lastade livbåten. Man öste och rodde i riktning mot ett ljussken från land och efter nära tre timmar så nådde de en obebodd holme. Med hjälp av en kanna fotogen, några torra tändstickor och lite ihopsamlad drivved så lyckades man tända en brasa som man kröp intill för att hålla värmen. När det ljusnade på morgonen kunde man skymta fastlandet dit man lyckades ta sig efter ytterligare en halvtimmes rodd. Stures förlisning krävde inga liv, men gav besättningen en skräcknatt på Vänern. Olycksorsaken blev aldrig klarlagd, men en teori är att någon liten läcka fick pappersmassan att svälla och spränga isär någon skarv mellan fartygsplåtarna. I många år var vrakplatsen okänd.

Bilden överst visar ett nedfallet block på Stures däck. På den undre vänstra bilden ser man att taket inne i Sture visst behöver att målas om. Bilden till höger visar grytlocken som fortfarande hänger på sin plats i Stures kabyss.

Sture återfanns av fiskare i början av 1980-talet och senare av sportdykare och vraket visade sig vara mycket välbevarat i det kalla söta vattnet. Vraket står kölrätt på drygt 20 meters djup. På bryggan ligger loggboken kvar, med sidorna fullt läsbara efter alla dessa år och i kabyssen står allt kvar efter besättningens sista måltid före förlisningen. Nuvarande ägaren till vraket har låtit bärga en del lösfynd men samtidigt har en okänd dykare med hjälp av huggmejsel och hammare stulit varvsskylten.

Bilderna visar när Vänern visar sin goda sida. Vi är på väg att runda Hjortgrundets fyr för att svänga in mot farleden förbi Aleskutorna och vidare norrut mot Sunnaå.

Det var många diskussioner i dykbåtarna på väg in till land igen och det smiddes planer om nya dykningar i vårt fantastiska innanhav Vänern med alla dess vrak. När vi skiljdes vid Sunnanå hamn och styrde kosan upp mot Karlstad igen så konstaterades att alla var mycket nöjda med dykdagen och såg fram mot nästa. Dessvärre är det inte så många dagar per år som vindarna är så pass gynnsamma att dykning är möjlig, framför allt inte i Dalbosjön som alltid har sämre väder än den större Värmlandssjön. Flera expeditioner planeras dock framöver för att leta reda på något eller några av alla de förlista fartyg som ännu inte är hittade.