Som en gammal sjöman sa till mig en gång för länge sedan så är det mycket som är svårt att förklara när man är på sjön. Detta har visat sig gälla inte minst när man ska försöka få till ett dyk eller två på Eva. Flera gånger har det hänt att vi kört ut till vraket och när vi har haft 100-150 meter kvar till vraket så har båda våra två GPS-er fått fnatt. De har då gett helt felaktiga värden och pekat ut vrakets position än 100 meter åt ena hållet och så snart vi lagt om kursen visat 80 meter åt ett annat håll. Vid dessa tillfällen har det bara varit att vända stäven mot land igen då vi inte har kunnat finna vraket. Månne den gamla damen inte ville ha besök den dagen.

Otaliga är också de gånger som vi lastat dykbåten och kört de cirka 7 distansminuter ut till vraket som ligger i helt öppen sjö och fått vända när det återstår någon distansminut för att sjön har blivit för grov. Alla pratar om att Vättern ska vara en sjö där det blåser upp på nolltid men faktum är att Vänern är lika lurig. Efter att ha legat näst intill spegelblank när vi sjösatt och lastat dykbåten så har det blåst upp så mycket att dykning är omöjlig när vi väl börjat närma oss vrakplatsen. Även eftermiddagsbrisen har satt käppar i hjulet för dykning då vågorna varit för höga.

Både söder och öster om vrakplatsen är Vänerns djup från 60-80 meter och mer och eftersom vraket ligger på en grundplatå så blir vågorna mycket höga och krabba när vinden drar på från SV till SO som också är de vanligaste vindriktningarna på Vänern. Det gör att dykning bara kan ske när vinden från dessa riktningar understiger 4-5 m/s. Vi har genom åren lärt oss att när vinden kommer från V eller drar mot N gäller det att passa på. Då har man allt från några timmar till något dygn på sig att dyka innan vinden snor runt och lägger sig på SV till SO igen och försvårar eller omöjliggör dykning.

Våren och sommaren startade inte speciellt bra för dykning på Eva. Efter islossningen så blåste det allt för kraftigt varenda helg som vi var lediga och det tog ända till början av juli innan vi kunde dyka för första gången detta år. Under förra årets sista dyk innan höststormarna drog igång och innan isen lade sig hittade vi äntligen varvsskylten som vi letat efter sedan vårt första dyk på Eva under hösten 2000. Eftersom jag och Bernt gemensamt äger vraket så tillhörde skylten en av de detaljer som vi har avsett att bärga.

Även om det bara är vi två delägare som har den riktiga positionen till vraket så är det tyvärr nog bara en tidsfråga innan någon annan lyckas få reda på var vraket ligger. I så fall är det stor risk att positionen så småningom kommer att bli allmän egendom och i det fallet ligger det helt utanför vår makt att hindra att vraket plundras. Det är ju numera snarare regel än undantag att vrakplundring sker. Det visar inte minst sommarens polisingripande mot dykbåten Langesund från Västervik på dykresa söder om Öland och debatten på dykarna.nu. Det är också beroende på den utbredda vrakplundringen som den löst sammanhållna intresseorganisationen P2 Svenskt Vrakskydd har bildats.

När vi kom ner till vraket kunde vi konstatera att akterskeppet fått ännu större slagsida än det hade förra sommaren. Alla lösa detaljer på däck hade rasat ner på på botten på babordssidan och bryggdäcket hade krossat babords livbåt. På en undervattensvideo som Anders Ståhl filmade förra sommaren kan man höra knäppningar och knakningar som orsakas av spänningar i skrovet. Glaset till hyttventilen där ordet Ewe är inristat var glädjande nog fortfarande helt. Ingen vet när Ewe ristades in men det har gissningsvis skett när fartyget före år 1927 ofta trafikerade hamnar i England. Med hjälp av en stor skruvmejsel lyckas Bernt skruva loss varvsskylten som sedan lyftes till ytan. Anders Ståhl, som hade med sig videokameran, passade på att filma olika detaljer av vraket.

Bilderna visar i tur och ordning toppen på skorstenen, kvarvarande detaljer i riggen på den aktra masten samt Bernt som betraktar ankarspelet.

I början av augusti var det återigen "rätt" vindförhållanden och möjligt att besöka vraket. Vattnet hade nu blivit så pass varmt att vraket var hemvist åt hundratals abborrar på halvkilot men också flera lakar och ålar hade dragit sig dit och gömde sig bland bråten. Efter ett av dyken passar Bernt, Jakob och Janne på att dra upp ett 30-tal stora abborrar genom att pilka med en gammal spinnare. Under de nästkommande dyken rekognoserade jag och Bernt om det är möjligt att skapa en säker väg in i fartygets akterskepp via kabyssen och en säker väg ner till maskinrummet. I både styrbords och babords korridorer i akterskeppet ligger slammet djupt. När man tittar in i kabyssen kan man se en kaffekanna som sticker upp ur slammet. Den måste ha stått på spisen när fartyget kantrade. Eftersom vraket har en slagsida åt babord på cirka 80 grader så har innerväggarna och dörrposterna av trä rasat ihop och spärrar effektivt styrbords korridor. Ska man in i vraket måste det bli via kabyssen. Efter en undersökning av skansen i fören så konstaterade vi att även här ligger inredningen som ett plocke-pinn och effektivt spärrar ingången.

Bilderna visar några stilstudier av Bernt och mig under säkerhetsstopp och i samband med uppstigning i båten.

Strömmen kring vraket har denna sommar varit förhållandevis stark på grund av den låga vattennivån i Vänern. Den har bildat ett upp mot ett par meter djupt hål längs hela babordssidan som kommer att få vraket att lägga sig ännu mer på sidan. Den stora bronspropellern som tidigare har varit till hälften begravd i leran och slammet är nu nästan helt frilagd av det strömmande vattnet.

Bilden överst visar båtförarens perspektiv med dykare i vattnet en vacker dag vid vraket. Övriga bilder visar i tur och ordning Jonas, Krister och Jan som kommer upp efter en timmes bra dykning med bra sikt på den gamla damen.

Förhoppningsvis ska det kunna bli några dyk till på den gamla damen innan höststormarna friskar i och omöjliggör dykning. Även efter 30-talet dyk och lika många timmar på vraket är det fortfarande så mycket att upptäcka. Vid varje dyk upptäcker jag nya detaljer och det kommer nog att fortsätta på den vägen ett tag till. Ett fartyg som seglat i 32 år med 11 mans besättning innehåller ju hur mycket saker som helst. Alla som har en fritidsbåt som ska vårrustas inför sjösättningen eller avrustas inför höstupptagningen vet vad jag menar.