Klockan 16.30 lördagen den 25/8 1945 avslutades lastningen av ångfartyget Eva i Skoghalls hamn. Lasten bestod av pappersmassa, varav 258 ton i lastrummet och 77 ton uppe på däck. Lasten på däck var cirka 2 meter hög och massabalarna var täckta av presenningar. När fartyget avlöpte från Skoghalls hamn klockan 17.00 låg fartyget utan slagsida och med 6 tum fribord. Destinationen var Göteborg. På grund av den stora lasten var barlasttankarna tömda vilket medförde att fartyget ej var sjövärdigt. På bryggan befann sig befälhavaren och en man till rors. På Vänern rådde hård VSV vind (cirka 15 m/s) med grov sjö och då ångaren framfördes med full fart överspolades däckslasten och pappersmassan sög åt sig vatten. Klockan 18.12 kastade en överbrytande sjö fartyget åt babord och fartyget fick svår slagsida. Besättningen som höll på att äta kom upp på däck och på kaptens order försökte man lämpa däckslasten överbord. Fartyget kantrade dock och 18.15 låg masterna horisontellt med vattenytan. När fartyget kantrade hoppade några av besättningen i vattnet medan fyra stycken försökte sjösätta en mindre eka som omedelbart vattenfylldes varvid de ombordvarande kom i vattnet. Strax därefter sjönk fartyget med aktern först. Efter cirka 20 minuter kom ångaren Forshaga, som sett olyckan, till hjälp och lyckades bärga 6 man av den 11 man stora besättningen. Dessvärre försvann 5 man i djupet, däribland kaptenen August Nilsson, maskinisten Zacharias Johansson, rorgängaren Karl Vilhelm Valkeapää, förestånderskan Britta Griph och mässuppassaren Arthur Andersson. Samtliga hittades några dagar senare ilanddrivna runt Hammarölandet utom maskinisten som hittades vid Timmeröarna sommaren 1946.
 Sedan jag började dyka har vrak alltid haft en speciell dragning och känslan av att finna ett oupptäckt vrak ger en kittlande känsla. Det är nog en del av pojkårens skattletande och en del av ett historisk fruset ögonblick som ger dragningskraften. Under vintern 1997/1998 dök så namnet Eva upp och det väckte genast min nyfikenhet. Det var flera personer som visste att hon förlist men ingen hade tydligen hittat henne samtidigt som medlemmar i Karlstad Dykarklubb i över 10 år vetat om och letat efter vraket. Uppgifter om position vid förlisningen var ganska vaga så med tanke på Vänerns storlek kändes det som ett ganska övermäktigt företag att hitta henne.
 Tiden gick och så en dag träffades jag och mina två dykkamrater Bernt Andersson och Fredrik Carlén över en fika och vi beslutade att starta eftersökningen av Eva. Vi beslutade även att gruppen initialt enbart skulle bestå av oss tre för att undvika att vi skulle knyta till oss personer som bara ville vara med på grund av "häftighetsfaktorn" och som inte skulle komma att bidra med det jobb som behöver göras. Vidare beslutades att inga kommersiella dykbutiker eller dykcenter skulle kopplas in på grund av risken för att de skulle ta åt sig äran för det jobb vi skulle göra och de pengar vi skulle bli tvungna lägga ner. Total sekretess skulle råda till dess vi hittat och dokumenterat Eva. Efter åtskilliga timmars källforskning och dussintals samtal med fiskare, pensionerade sjökaptener och andra tänkbara personer med kunskap om positionen lyckades vi inte komma en enda kabellängd närmare förlisningsplatsen. Osäkerheterna i positionsangivelserna gav oss ett sökområde på runt 1 kvadratsjömil, dvs ungefär 3.500.000 kvadratmeter och djup mellan 20-40 meter. Att försöka dragga eller söka av ett så stort område med ekolod är utsiktslöst om man inte har osannolik tur. Därför beslutade vi att undersöka prislappen för att hyra in en Side Scan Sonar. Vi försökte att få tag i sponsorer för att täcka en del av kostnaderna men det misslyckades. Efter att förhandlat oss till en "bra" prislapp så bestämde vi att vi på egen bekostnad skulle svepa sökområdet den 4/7-2000 med den 5/7 som reservdag om vädret skulle ställa till hinder.
Efter att märkt ut sökområdet och sökt i nästan 10 timmar hade vi fortfarande inte hittat något och alla hängde vi med huvudet. Så på vändningen inför sista svepet dök det upp ett eko på skärmen som kunde vara vraket. Vi körde söksvepet ut och vände sedan för att gå tillbaka och kontrollera ekot. Dessvärre slutade datorn att fungera på grund av för låg spänning i batterierna. Vi återvände med hängande huvuden till hamn. Stämningen var mycket dyster då vi inte hade råd att lägga upp alla de erfoderliga 1000-lapparna för att hyra utrustningen ytterligare en dag. Vi försökte muntra upp varandra med att vi i alla fall visste var fartyget inte låg. Sonarbilderna skulle levereras på CD efter någon vecka. Dessvärre dröjde det, trots ideliga påstötningar, ända till början på september, två månader senare, innan vi fick bilderna. När vi bläddrade igenom bilderna fanns det intressanta partier men inget som liknade ett vrak. När jag några dagar senare återigen gick igenom bilderna kände jag hur det gick en ilning efter ryggraden och hur nackhåren reste sig. På en bild framträdde ett föremål som gav en väldigt lång skugga. Efter att ha manipulerat bilden i datorn och granskat en förstoring verkade det vara ett fartyg och vi beslutade för att gå ut och undersöka om det var "vårt" ångfartyg Eva.
Eftersom Fredrik under sommaren flyttat till Norge och lagt dykprylarna på hyllan beslutade vi att utöka teamet med ytterligare några medlemmar från Karlstad Dykarklubb. Dessa hade tidigare i omgångar försökt finna vraket. Utökningen av teamet hade det främsta syftet att kunna sprida utgifterna på flera händer och för att vara fler som kunde deltaga i dokumentationen av fartygets öden och äventyr. Efter några dagar med dålig väder så blev vädret bättre och vi kunde äntligen den 24/9 gå de cirka 10 distansminuterna ut till förlisningsplatsen. Vi var ett dykpar, en båtförare samt en ytbärgare som åkte ut för att försöka lokalisera det vi trodde kunde vara Eva. Trots att vi hade en GPS-position behövdes cirka 1.5 timmes sökning med ekolod innan vi fann vraket. Alla i båten skrek högt då ekot dök upp på ekolodet. Jag och Jörgen gick ner för att undersöka vraket och jag hade maxpuls då jag fick se skuggan av "den vilande damen" framträda i dunklet där nere. Väl uppe i dykbåten igen var stämningen euforisk och vi fattade nog inte riktigt att vi hade hittat S/S Eva. Trots att området är mycket väderkänsligt så har vi efter detta första besök, genomfört upprepade dykningar och som en del i dokumentationen både fotograferat och videofilmat olika detaljer runt vraket. Detta har varit och är besvärligt då sikten varierar väldigt mycket från 1-2 meter i sämsta fall till 8-10 meter vid rätt förhållanden. Sedan den 7 november 2001 är jag och min dykkompis Bernt Andersson, till lika delar, ägare av vraket efter S/S Eva. Under sommaren 2002 planerar vi att börja undersöka och dokumentera vraket mer systematiskt.
 Bilden ovan visar skeppsklockan där den vilar i dyn i skuggan av en livbåt. Bilden nere till vänster visar maskintelegrafen som fortfarande står på FULL FRAM och bilden nere till höger visar den cirka 1 meter i diameter stora ratten.   Vraket ligger på cirka 20 meter med cirka 60 graders slagsida åt babord och är djupt nedsjunken i lerbotten. Det är svag ström på vraket och den gräver ur botten på babords sida vilket gör att vraket håller på att lägga sig mer och mer på sidan. Både skorsten och den förliga och den aktra masten pekar snett upp mot ytan. En livbåt står på botten på babords sida av vraket. Styrhytten och bryggan har rasat ihop och ligger som ett plockepinn på botten bredvid vraket. Däcket midskepps över lastrummet är bortsprängt och delar av lasten är bärgad. Enligt senare men obekräftade uppgifter ska detta ha skett i början av 50-talet. Bredvid vraket ligger två stora tankar som var ämnade att användas vid ett bärgningsförsök av fartyget under hösten 1945, senare framflyttat till våren 1946.
 Bilden ovan visar ett fotografi från 1945 på galeasen Thalia där dykare arbetar med förberedelserna för den planerade bärgningen av S/S Eva. Fakta kring fartyget: - Ångfartyg 30,62 m lång,
6,83 m bred, djup 3.44 m |