Att dagen efter en mycket lyckad dykutflykt till ångarna Sture och Theodor, hitta ett dykmål som kan konkurrera är inte lätt om än inte helt omöjligt. Denna söndag kunde varken Jan, Johan eller Dan åka med så det blev bara jag, Bernt, Jakob och Janne samt vår alltid närvarande skeppare Micke. Under natten hade vinden snott runt till sydväst och ökat till ca 8-10 m/s så utomskärs på öppna Vänern var inte dykning att tänka på. Eftersom varken Jakob eller Janne hade sett en riktig vad vi trodde då, en blockskuta, så beslutade vi oss för att besöka det vi tror kan vara skutan Två Bröder.

Länge antog vi att vraket kunde vara en blockskuta, en fartygstyp som kanske är den äldsta typen av fraktbåtar som seglat på Vänern och som på grund av konservatism fanns kvar in på 1800-talet. Anders Ståhl hade videofilmat vraket sommaren 2005 och påpekade att vraket mer liknade en bojort. Vi lät marinarkeologen Staffan von Arbin studera bilderna och han höll med om det skulle kunna vara en bojortmen att vraket borde besiktigas påplats innan det gick att avgöra.

Bojorten är en skeppstyp som utvecklades från den medeltida koggen och har ursprunget i Holland och Flandern och var allmänt utbredd under 1600-talet. Namnet bojort eller bojert kommer från att fartygstypens ursprungliga arbetsuppgifter var att lägga ut bojar. Fartygen var flatbottnade och passade mycket bra för varutransporter i grunda floder. Exakt när den första bojorten hamnade i Vänern är osäkert men det inträffade sannolikt redan under Gustaf Vasas regeringstid. Bojorten utnyttjades mest till transport av stångjärn och arten av last har troligen bestämt både storlek och navigatoriska egenskaper. Dessa Vänerskepp verkar haft ganska lite att göra med sin holländska namne och de är i äldre avbildningar alltid utrustade med råsegel. Hopfästningen av borden sinsemellan med tränaglar förefaller mest bygga på traditionen vid Kattegatt/ Skagerack. När Kristinehamn fick sina stadsprivilegier 1642 av drottning Kristina fick staden enligt privilegiebrevets andra punkt och en bifogad bild på ett fartyg. "Insegell att bruka een Båiert medh sine fulle Segell gåendes vtj brusande Siöwågen."

Bilden till vänster visar en "typisk" blockskuta, Vänerns egen fartygstyp och till höger visas den bild av en bojort som är förlaga till Krisiinehamns vapen 1642.

Vinden friskade i rejält när vi sjösatte båten i Åmål och på dykplatsen vid Trollholmarna låg vinden rätt på oss när vi ankrade upp inne i viken. Efter att fått på oss utrustningen hoppade i vattnet och följde berget. Efter ett par minuter dök den stora aktern upp i dunklet. Sikten kan variera ganska mycket på den här dykplatsen men just denna söndag var det ljust och fint och bra sikt så jag förbannade mig själv att jag inte hade tagit med mig videokameran. Efter trekvart började Bernt att frysa och signalerade att han ville gå upp så lämnade vraket och simmade under vattnet tillbaka till dykbåten. Strax efter oss kom Janne och Jakob upp, nöjda med vad de fått se.

Det är som sagt inte bekräftat att vraket är Två Bröder men vi har det som arbetshypotes till dess vi får mera kött på benen. Enligt sjöförklaringar och tidningsnotiser är det än så länge det närmaste vi har kunnat komma. Vraket är byggt på 1700-talet och är sannolikt en enmastad bojort. Vraket som är ungefär 15-20 m långt står med svag babords slagsida på slambotten på ca 14 m djup. Masten ligger för om vraket och rodret med sin rorkult har trillat ner akter om vraket. Porslinsskärvor av flintgods, tegelsten, rödgods med blyglasyr flaskskärvor med mera ligger spritt på och runt vraket. Efter ett första utlåtande på bilder av lösfynden så pekar det på att vraket kan ha seglat så länge som mitten eller slutet av 1800-talet. Både lösfynd och vraket ska nu om möjligt besiktigas av marinarkeologen Staffan von Arbin för att försöka klarlägga vad det verkligen rör sig om för vrak.

Två Bröder som vi tills vidare kallar vraket var den 13 november 1836 på resa från Åhm och Torp med last av järnmalm när det förliste vid Trollholmen. Enligt utsago från en gammal sjökapten kan det i stället röra sig om en annan järnlastad skuta som ska ha förlist vid Trollholmarna redan 1826 och där lasten ska ha blivit bärgad på 1800-talet.

Alla hade vi gott om luft kvar så när vi var på väg in mot hamnen i Åmål passade vi på att ta en avstickare in i Näsviken för att låta Janne och Jakob göra ett dyk på motorskonaren Alma som ligger nära land och med de översta delarna bara en knapp meter under ytan. Vraket är utmärkt i sjökortet och är lätt att se från ytan. Jag och Bernt har gjort ett par dyk vardera på vraket som inte är fullt så spännande så vi hoppade över detta dyk och lät de unga grabbarna dyka. Under tiden låg vi med dykbåten och ömsom drevoch ömsom med propellern igång. Vinden friskade i ordentligt och vi kunde mäta upp hastigheten om vi bara lät båten driva till 1,2-1,3 knop. Efter en halvtimme kom Jakob och Janne upp igen efter att ha undersökt det stora vraket och båda kravlade nöjda upp i dykbåten igen.

Alma var en motorskonare som hade hemmahamn i Göteborg. Hon byggdes i Danmark 1876 hos J Ring-Andersen, Thurö och hade måtten 22,18 m x 5,6 x 3,2 m. År 1943 hade man monterat en 25 hk Säffle tändkulemotor. Den 6 december 1956 var hon på resa i barlast från Åmål till Skattkärr då brand utbröt i maskinrummet. Besättningen lyckades inte släcka elden utan hon sjönk och blev vrak. Vraket ligger med fören in mot viken och med styrbords slagsida och med babords reling strax under vattenytan. Man kan se det utbrända maskinrummet och där kajutan en gång låg kan man se porslin och bestick som smält av värmen. Sikten på vraket är normalt bara en knapp meter.