Redan under vintern blev jag tillfrågad av min dykkamrat Anders Ståhl om jag hade lust att åka med liveaboard till Shetland och Scapa Flow på Orkneyöarna. Anders hade försökt att få komma med redan förra året men då blev turen inställd på grund av för få deltagare. Jag tvekade lite på grund av priset på 10.950 norska kronor för 12-dagarsturen men efter att ha klarat ut vad som ingick i priset som t ex båtresa med boende, mat, fri dykning med mera så anmälde jag mig också. Länge var vi bara fyra som anmält oss till de åtta platserna som fanns ombord och det var osäkert om turen skulle bli av eller inte men så under sommaren så fylldes de kvarvarande platserna och vi blev fyra svenskar, två norrmän och två danskar och medelåldern på oss passagerare var gott och väl över 40 år. Så blev det äntligen sista helgen i juli och vi åkte bil de 75 milen från Karlstad till Bergen i Norge där vi mönstrade på M/S Moby Duck som skulle vara vårt hem och transportmedel under turen. Besättningen på Moby Duck bestod av skepparen Roy, maskinisten och allt-i-allo Terje samt kocken Ronny. Det första intrycket när vi lastade ombord våra dykprylar på båten var att det var stökigt men vi trodde det berodde på att man precis hade avslutat en tur från ner efter norska kusten och att man skulle städa upp innan vi åkte. Dessvärre hade vi fel. Det var stökigt på båten med en massa prylar, papper och andra saker liggande huller om buller. Men stod man bara ut med detta blev det i alla fall en lyckad tur.
  Bilden till vänster visar M/S Moby Duck i Bergens hamn och som var vårt hem under två veckor och transportmedel under den över 600 sjömil långa resan till Shetland och Orkneyöarna. Bilden till höger visar den alltid glade skepparen Roy Welle, ägare till och skeppare på Moby Duck.
Bilden visar när min parkamrat Anders kommer upp från dyket utanför fyren the Ord vid ön Bressay, Shetland.
Efter en timmes gångtid stannade vi för ett nattdyk vid Bard Head utanför ön Bressay. Sikten var minst 25-30 meter när vi gled ner i det mörka vattnet. Min parkamrat Anders hade frågat om inte jag skulle ta med kameran men jag tyckte att det var för besvärligt vilket jag fick ångra då vi på 27 meters djup fick se rödhaj och stora krabbor, glittrande trollhummrar i massor, stor torsk och ett enormt rikt marint liv. Det var midnatt då vi klättrade upp på båten igen och M/S Moby Duck vände stäven söderut mot den cirka 100 sjömil och 10-12 timmar långa resan mot Orkneyöarna. Klockan sex på morronen vaknade vi alla av att det luktade bränt gummi i hela båten och strax därefter stannade maskinen. Efter att ha hittat Roy och Terje nere i maskinrummet fick vi förklaringen att fläktremmen till generatorn hade gått av. Efter en dryg halvtimmes reparation startade Roy motorn igen och färden fortsatte till Scapa Flow och Orkneyöarna dit vi anlände på förmiddagen.
  Bilden ovan till vänster visar det numera nedlagda whisky-destilleriet Scapa och bilden till höger visar då vi besökte det enda kvarvarande whisky-destilleriet Highland Park i staden Kirkwall på Orkneyöarna.
Scapa Flow är en numera nedlagd brittisk flottbas och ett oljeraffinaderi men är för dykare mest känd för de vrak av både krigsfartyg och andra fartyg som ligger runt området. Under första världskrigets slutskede blev den tyska högsjöflottan med drygt 70 fartyg tillfångatagna och internerade i Scapa Flow av den brittiska flottan i november 1918. De tyska fartygen bestod av 5 slagskepp på cirka 26000 ton och knappt 200 meters längd, 11 mindre slagskepp, 8 kryssare och tillika minläggningsfartyg på 150 meters längd och på cirka 5600 ton, 50 jagare, torpedbåtar och andra fartyg. Alla dessa fartyg avrustades och största delen av besättningarna skickades hem. Fartygen låg sedan ankrade med minimal besättning och rostade utan underhåll i sju månader. Så den 21 juni 1919 ser den tyske admiralen Ludwig von Reuter hur den brittiska flottan stävar ut mot havet och bara lämnar kvar ett par mindre bevakningsfartyg. Detta skulle bli britterna första flottövning till havs efter interneringen. I brist på kommunikation och underrättelser och med en fyra dagar gammal tidning tolkar han situationen så att kriget har blossat upp igen och beslutar då för att beordra en sänkning av sin egen flotta så denna inte ska falla i britternas händer. Under dagen sänks alla fartygen i den tyska flottan av sina besättningar och endast ett fåtal fartyg kan räddas av britterna.
  Bilden till vänster visar slutstycket på en av kanonerna på den 150 meter långa lätta kryssaren SMS Karlsruhe som sänktes av sin egen besättning de 21 juni 1919 i Scapa Flow, Orkneyöarna på order av den tyske admiralen Ludwig von Reuter och bilden till höger visar ankarkättingen på samma fartyg.
Efter krigsslutet någon vecka senare påbörjas en massiv bärgningsoperation som håller på ända tills andra världskriget bryter ut. Kvar finns idag tre slagskepp, SMS König, SMS Markgraf och SMS Kronprinz Wilhelm, fyra lätta kryssare SMS Köln, SMS Dresden, SMS Brummer och SMS Karlsruheoch två torpedbåtar, V83 och S54 samt ubåten UB116 som blev det sista krigsfartyg som sänktes i strid år 1918 under första världskriget. De flesta fartygen vilar på botten på djup mellan 30-45 meter.
Bilden ovan till vänster visar en detalj på en av kanonerna på den 150 meter långa lätta kryssaren SMS Köln som sänktes av sin egen besättning 21 juni 1919 i Scapa Flow, Orkneyöarna, på order av den tyske admiralen Ludwig von Reuter. Bilden ovan till höger och de båda bilderna nedan visar när min parkamrat Anders studerar det inre i SMS Köln ur olika vinklar.  
Första dyket genomförde vi på SMS Brummer. Under de följande dagarna genomförde vi två dyk per dag och hann med både ett dyk på SMS Kronprinz Wilhelm, två dyk på SMS Köln, två dyk på SMS Karlsruhe, ett dyk på SMS Dresden, ett dyk på UB116, ett dyk på V83. Vi genomförde även dyk på den isländska trålaren James Barrie som förliste 1969, eskortfartyget F2 från andra världskriget samt blockskeppet Gobernador Bories som var ett av de många uttjänta fartyg som sänktes i sunden runt Orkneyöarna för att hindra fientliga ubåtar att ta sig in till marinbasen vid Scapa Flow. Sikten varierade väldigt mycket från i sämta fall cirka 3 meter till i bästa fall runt 10 meter. Dykningen kan man klassa som avancerad då det dels är djupt och ofta ner mot 30-35 meter och dels är det alltid strömt. I flera fall genomförde vi uppstigning med egen referens, dvs vi skickade upp en egen lyftsäck och hade vår egen linrulle kopplad till lyfsäcken. Vi två tillfällen när vi följde den bojlina som var fästad i vraket och vi hängde på säkerhetsstopp på 5 meter så ökade tidvattenströmmen och blev så stark att den drog ner bojen och oss till 10-12 meter på ett nafs. Efter detta genomförde vi de flesta uppstigningar med egen lina och lyftsäck där vi fritt kunde driva med strömmen till dess vi blev upplockade av M/S Moby Duck.
Bilden ovan till vänster visar en torped från den sprängda tyska ubåten UB116 som var det sista fartyg som sänktes i strid under första världskriget. UB 116 sänktes den 28 oktober 1918 vid Pan Hope, Orkneyöarna. Bilden ovan till höger visar när Sven undersöker den Isländska trålaren James Barrie som förliste i Hoxa Sound, Orkneyöarna, den 27 mars 1969.
Under en dykfri dag packade vi matsäck i våra ryggsäckar och vandrade från Moness Pier till Rackwick tvärs över ön Hoy och vidare till klippan the Old Man of Hoy och tillbaka, en sträcka på drygt 16 km. Landskapet är vackert med böljande kullar som nästan helt saknar träd. Väl ute vid the Old Man of Hoy kunde vi se fyra bergsklättrare på väg ner för den lodräta klippan.   Bilden till vänster visar den vackra vyn från ön Hoy ut över Atlanten och bilden till höger visar alla bergsklättrarnas måste, den nästan 200 meter höga klippan the Old Man of Hoy, Orkneyöarna.
Under våra dagar på Orkneyöarna övernattade vi alltid vid kaj i staden Stromness men vi låg dagtid även vid Scapa Pier och besökte den lite större staden Kirkwall. En av punkterna på programmet var ett besök på Higland Park whisky-destilleri där vi efter rundvandring köpte whisky direkt vid fabriken. Vi passade också på att spendera några timmar på krigsmuseet vid Lyness där man kan se prylar och vapen från både första och andra världskrigen. Efter en bra dykvecka vid Scapa Flow lämnade vi Stromness på kvällen för att ta oss upp till Shetland igen. På förmiddagen kom vi till Mousa Sound och beslutade att genomföra ett naturdyk. Vi kunde se hur sälarna kikade nyfiket på oss då vi gjorde oss klara och strax innan vi hoppade i vattnet körde en båt upp långsides och berättade att de hade följt efter sex späckhuggare i tre timmar runt ön men nyss tappat bort dem. Den andra båten la sig mitt i sundet och väntade i hopp om att få syn på späckhuggarna igen och det var med pirr i magen som vi hoppade i vattnet. Dessvärre eller dessbättre beroende på hur man ser på det så såg vi varken säl eller späckhuggare under dyket. Sikten var runt 15-20 meter och vi drev fram i en svag tidvattenström. Efter lunch i Lerwick hade vi planerat för ytterligare ett dyk men alla var så trötta och slitna efter den intensiva dykning under flera dagar så det blev vård och packning av dykutrustningen i stället.   
 Bilderna ovan visar det klara vattnet och den fantastiska sikten i Mousa Sound vid Shetlandsöarna. På bilden nere till höger är parkamrat Anders fotomodell ca 25 meter under ytan i Mousa Sound.
Sista kvällen på Shetland hände en otäck olycka i samband med kvällsmaten då kocken blev översköljd av kokhett potatismos när han skulle öppna tryckkokaren. Dessbättre fick han följa med båten hem igen efter att fått sina brännskador behandlade av en läkare och där även fått salva och smärtstillande tabletter. När det började mörkna kastade vi loss och efter att ha petat i oss sjösjukepiller påbörjades den långa resan resan hem över Nordsjön. Under överresan hade vi vinden rätt i sidan och vågor på mellan 2-4 meter med ordenlig rullning på båten som följd. Allt som var löst på båten låg på golvet så också innehållet i det ena kylskåpet och vi passagerare tillbringade den mesta tiden i våra kojer eftersom det var det mest komfortabla stället att vistas på och det var näst intill omöjligt att sitta uppe på grund av rullningarna. Vi anlände till Bergen vid midnatt efter ungefär 27 timmars gång. Danskarna mönstrade omedelbart som vi kommit till kaj för att åka hem. Resten av oss sov den sista natten ombord och åt en gemensam frukost innan vi också mönstrade av och vände kosan åt var sitt håll efter en fantastisk äventyrsvecka.
Är du intresserad av den här turen bör du ta kontakt med Roy Welle, Moby Duck Båtcharter AS i Trondheim, Norge. Moby Duck Båtcharter AS, Kobbesgate 10, 2.
etg., 7042 Trondheim |
Efter att ha fyllt på
mat och vatten och lastat ombord syrgas till nitrox med mera så kastade
vi loss från hamnen i Bergen på måndag kväll och
stävade ut mot öppet hav.Vi passade på att genomföra
ett nattdyk vid ön Misla i den yttre skärgården innan vi
gick ut på öppet hav. Vi såg både plattfisk, marulk
och havskatt. Den 200 sjömil långa överfarten från
Bergen till Lerwick på Shetland tog 24 timmar och det var midnatt
när vi lade till i hamnen i Lerwick. Efter ett förmiddagsdyk vid
fyren the Ord där Odd från Ålesund fick se säl under
vattnet hände ett par missöden på båten. 220V-generatorn
blev överbelastad och klarade inte att hålla spänningen
så kompressorns elmotor brann men även generatorn gick sönder.
En febril jakt på reservdelar startade och under tiden flyttade Terje
och Roy kompressorn så den kunde drivas med rem från dieselmotorn.
Kompressorn gick bara på 75% effekt så tiden för att fylla
alla flaskor blev längre och vi blev beroende av landström för
att kunna ladda våra dyklampor och använda spisen med mera. När
vi kastade loss från hamnen i Lerwick för att fortsätta
de cirka 100 sjömilen ner till Orkneyöarna började det mörkna.
