Så var det då äntligen dags igen för den traditionella dykresan ihop med Anna, Inger, Bernt, Jan och Jakob. I år var det Anna och Jakob som var organisatörer och de hade efter mycket letande hittat ett dykcenter i Trogir, cirka 30 km norr om Split i Kroatien. Trogir Diving Center är ett litet familjeföretag som förutom dykning med två stora dykbåtar, nitrox m m också erbjuder övernattning i lägenhet, mat i form av Kroatisk husmanskost och trevligt bemötande.

Bilden överst till vänster visar var vi bodde, bilden till höger det anspråkslösa dykcentret. Bilden nere till vänster visar där vi sköljde grejjorna och bilden nere till höger dykcentrets kaj och ena dykbåt.

Vi sammanstrålade på lördagen på Arlanda för den 2,5 timme långa flygresan till Split. När snabbt och lätta hade passerat passkontroll och tull på flygplatsen möttes vi av Ivo, en av sönerna i familjen och en chaufför som skulle frakta oss och vårt baggage till dykcentret som ligger i Okrug Gornij, ca 5 km utanför själva Trogir. Efter att ha installerat oss i lägenheterna blev vi guidade runt innan vi åt en delikat middag som frun i huset, Angela, ordnat åt oss ute i bersån.

Första dykdagen började med molnigt väder och något enstaka regnstänk. Förutom vi sex svenskar var det också ett gäng tyskar och någon österrikare med på båten. De brukade av tradition tillbringa ett par veckor varje år på dykcentret. Båten kastade loss 9.30 och efter ca 1 timmes båtfärd nådde vi det första dykmålet. Miki, vår kapten och mannen i familjen, gjorde en noggrann dykplatsgenomgång innan han släppte oss i vattnet. Tydligen gillar tyskar att dyka djupt på luft eftersom Miki under alla dykgenomgångarna pratatde om väggen som gick ner till 50-60 meter och där det fanns stora röda gorgonier. Vi förklarade att vi i vår grupp satte vårt maxdjup till 30 meter och att vi stället ville ha en dyktid utan deko på 60 min. Det tog dock ett par dagar innan Miki förstod att vi menade allvar.

Bilden överst visar Anna och Jan långsamt glidande efter en vägg och på bilden nedan har Jakob lyckats hitta ett "haj-ägg".

Efter första dyket styrde båten antingen mot en liten by på ön Solta eller ankrade upp i en vacker lagun för att inta det medhavda lunchpaketet som bestod av en stor baugette med diverse pålägg och en flaska vatten och kanske köpa en kopp kaffe på det lokala caféet i hamnen. Efter ca 2-2,5 timmars ytintervall genomfördes dagens andra dyk. Även om vattnet låg spegelblankt på förmiddagen så rev sjöbrisen på eftermiddagen upp vågor så att det gällde att välja en dykplats med lä. Kapten Miki som för övrigt var en före detta dykinstruktör i Kroatiska marinen visste genom år av erfarenhet var det gick och inte gick att dyka så det hela kändes mycket tryggt. Efter att det andra dyket var genomfört sattes kursen tillbaka mot dykcentret som angjordes runt 17-17.30-tiden.

På bilden till vänster intas medhavd lunch i hamnen på Solta. Från vänster Anna, Bernt, Jan, Inger och Jakob. På bilden uppe till höger har vi angjort en vacker lagun för lunch. På undre bilden tar sig kapten Miki en välbehövlig tupplur.

Ytvattentemperaturen låg på ca 18-20 grader beroende på dykplats och bottentemperaturen varierade mellan 14-16 grader. Fryslorten Jakob dök sin vana trogen i torrdräkt medan Jan körde 5 mm våtdräkt och en 3 mm shorty över. Anna dök 2-delad 5 mm medan jag och Bernt hade hel 5 mm våtdräkt. Inger som varken är frusen av sig eller gillar dykdräkter överhuvudtaget använde sin 3 mm våtdräkt. Alla använde vi huva vilket är ett måste för att inte frysa. Det skadar inte med ett par våthandskar heller. Med facit i hand så bör man nog av bekvämlighetsskäl ha minst en tvådelad 5 mm, men hellre en 7 mm semidry eller torrdräkt för att inte bli allt för frusen, inte minst på andradyket. Hälften av tyskarna använde torrdräkt och de andra hade tjocka tvådelade våtdräkter så det var nog vi vikingar från norden som var "sämst" påklädda. Inger blev samtalsämne och spred förundran på båten när hon inte frös trots att hon bara använde en tunn 3 mm "våtis".

Inger "slåss" med en bläckfisk övervakad av Ivo. Till höger en liten sjöhäst som blev mycket förnärmad över att bli fotograferad.

Dykplatserna bestod av varierande trappstegsliknande platåer, väggar, överhäng, enstaka grottliknande hål och släta berghällar. Fisklivet är som på andra ställen i Medelhavet ganska sparsamt även om vi såg stora stim med herring. Däremot var det gott om både bläckfisk och cuttle fish och för första gången i min dykkarriär hade jag förmånen att få se sjöhästar i sitt rätta element. Dessa hittade vi på 5-6 m djup i bukten rakt utanför dykcentrets kaj. Dykplatser som vi besökte var Sarac, Mala Kluda, Vela Kluda, Stipanska, Bunker, Orud, Zaparin, Balkun och bukten rakt nedanför dykcentret.

De flesta kvällarna stannade vi och åt kvällsmat på dykentret men ett par av kvällarna åkte vi in till Trogir, vars gamla stadsdelar och borgen är upptagna på FN's världsarvslista. I de smala gränderna finns många små restauranger som serverar Kroatiska specialiteter och gott Kroatiskt vin. I hamnen trängs den ena lyx-yachten bredvid den andra, den ena större än den andra, båtar vars ägare utstrålar förmögenhet.

Förutom flygstol till Trogir som kostade ca 3500:- betalade vi ungefär 240 EUR per person för boende, transfer, 10 dyk med båt, bly och flaska, frukost, lunchpaket och 5 middagar med dryck och vatten vilket måste anses klart prisvärt. Det går bra att klara sig med engelska men tyska är det vanligaste främmande språket i Kroatien. Även italienska går bra på många ställen.

Efter en veckas dykning var det med vemod som vi återvände till flygplatsen för hemresan till arbete och vardagsbestyr. Inger och jag utsågs som organisatörer för nästa års dykresa och vi inser att det inte kommer att bli lätt att hitta något som når upp till nivån för denna resa men vi får jobba på det.