Jag närmade mig snabbt mitt 100:ade dyk och detta hoppades jag i min enfald skulle bli något speciellt. Tillfället uppenbarade sig en dag i början av mars då Karlstads Dykarklubb skulle genomföra en CMAS *** dykledarutbildning. Jag blev tillfrågad om jag hade lust att följa med på det isdyk som skulle ingå i utbildningen. Jag tackade ja med en viss tvekan då jag inte är utbildad i isdykning. Jag fick några lugnande ord av den instruktör som höll kursen och blev utlovad en genomgång av vad SSDF's dykpraxis föreskriver vid isdykning.

Dykningen skulle ske i sjön Racken, strax nordost om Arvika. Sjön har normalt mycket klart vatten och fungerar som färskvattenförråd till Arvika med omnejd.

Efter att ha sågat upp ett trekantigt hål i den drygt två decimeter tjocka isen påbörjades en genomgång av de regler och säkerhetsarrangemang som gäller vid dykning under is som t ex linskötare, räddningsdykare, livlina, signalering med ryck i livlinan, frysrisk, om man tappar förbindelsen via linan osv. Det blev en ganska lång väntan eftersom alla kursdeltagarna skulle dyka först och jag fick vänta till sist. Som tur var sken vårsolen och den värmde något även om kylan från vattnet och isen gjorde sig påmind.

Så blev det då äntligen min tur och jag och min dykkamrat fick en 30 meter lång livlina runt magen som knopades med dubbla knopar, en råbandsknop och en pålstek. Samtidigt gjorde sig räddningsdykaren och linskötaren redo och vi gled ner i det 2-gradiga vattnet. Redan från ytan såg vi att vattnet var kristallklart under oss och det lovade gott för det stundande dyket.

Bilderna visar mig och min dykkamrat väntande i vaken medan linskötaren och räddningsdykaren gör sig klara.

Gemensamt dumpade vi luften i våra västar och gled ner under istäcket. Det kändes lite kusligt då vaken försvann ur sikte och det enda som kunde hjälpa oss att hitta tillbaka till hålet var den blåa nylonlinan som var bunden runt våra magar. Solen glittrade genom den snöfria isen. Det var ganska lustigt att igenom istäcket se människorna som stod där uppe på översidan och att se hur våra luftbubblor nådde istaket och spred sig ut åt sidorna. Sikten var betydligt bättre än den brukar vara på sommaren och detta trots att vi var fjärde dykparet ner i genom det trekantiga hålet i isen.

Så plötsligt rycker min dykkamrat i min lina och hastar, med friflödande regulator, upp mot isvaken 9 meter upp. Jag kunde inte annat än att följa efter då vi satt ihopbundna med en livlina mellan oss. Dyket varade inte mer än 11 minuter men det var ändå en säregen upplevelse. Jag blev erbjuden att göra ytterligare ett dyk under isen men kylan började göra sig kännbar så jag avböjde och får väl följa med när nästa tillfälle dyker upp.

Mitt 100:ade dyk och dessutom mitt första isdyk ... Tja, när jag kom hem öppnade jag faktiskt en flaska champagne och skålade för att fira.